Hej!

Nu är det trevlig helg igen. Jag har planer på att ta igen förlorad tid, i dubbel bemärkelse. Dels är jag kraftigt jetlagad (international businessman) och behöver sova, men dels har jag ju varit utan Thess ett tag nu. Det blir med andra ord en lugn helg.

Återkomstveckan och tisdagen började efter en halv dags jobbande, med basket. Då jag nyligen varit och sett Bulls spela inför 22 000 åskådare, hade det varit lätt att bli den här kaxiga typen som konstant repeterar ”ja men jag har faktiskt varit i USA, och däääär” o.s.v Dock är jag som bekant extremt ödmjuk men faktum är att jag har saknat vår lilla drakby och vårt basketlag. Även fast DJ-killen spinner igång Roxette (!) inför knappa 1 500 stycken som valt att gå till Sporthallen, så är det alltid något speciellt att se mitt lag spela. Utklassningen var dessutom ett faktum i tisdags, då vi tuggade sönder Plannja till småbitar, med runt 30 pinnar. Valuta för pengarna.

Onsdag, och vi gick och såg Thess lag spela, och förlora. I onödan. Igen. Torsdag, och kroppen verkar börja komma ikapp, så jag åkte och tränade. Efteråt lovade jag återigen och för 57:e tusende gången att sluta träna, eftersom det är så jobbigt. Då man tränar får man ont överallt till skillnad från att t.ex sitta i soffan, äta chips och se på TV. Jag tränar med Mia och hon driver mina s.k muskler till vansinne. I och för sig är jag tämligen säker på att hennes kropp fullkomligt hatar mig också.

Idag är det fredag. Kyckling! Nej? Men basket. Uppsala gästar och det blir även avslutningen på det 70-års jubileum som Dragons haft i en vecka. Först är vi några få som bjuds på en fin middag (observera skillnaden mellan en fin middag och en finmiddag) i VIP-rummet. Det är väl tacos och en risifrutti kanske. Jag ska ta med en egen sked. Lagom till uppkast glider jag förstås ner till courtside, och spelar vi lika bra som sist blir det en trevlig kväll! Annars finns risken att jag blir lite småtjurig, så att respektive måste ägna en timme åt att tina upp mig. Efter matchen ska vi hur som helst hem och se Seven Pounds med Will Smith. Detta och hela helgen ser jag fram emot!

Jag får tillönska en behagsam helg. Ta hand om er!

http://www.rixfm.com/webbradio/frameset.php?type=audio&id=3529

//Marc

Tidig uppstigning i Chicago! Vi hade i och för sig ställt klockan på halv 7 men, klev inte upp förrän kl. 8 nånting. Detta beteende innebär ett visst risktagande då man ska iväg och ta ett flygplan till New York. Vi tar hissen ner i lobbyn och jag betalar motvilligt min interneträkning på $60 (!). Flygplatsen nästa, och ett risigt tåg tar oss dit genom de ännu mer risiga bostadsområdena. Framme på O´hare International Airport så visar det sig vara fullständigt omöjligt att förstå vart vi ska, med vilka vi ska, och vem som kan besvara de två första frågorna. Vi åker tåg runt hela flygplatsen och har till slut besökt alla terminaler. Riktigt orutinerat och nu när jag tänker på det, statussänkande att publicera på bloggen.

Väl ombord på vad vi tror ska vara rätt flygplan, så är det förstås trasigt. Tydligen har det lossnat en list i mittengången som kan vara av fara. Flygpersonalen kan nämligen lätt fasta med sina skor under denna list och sedan ramla samt landa på näsan. Det krävs att 2 flygplanstekniker kommer ombord och tejpar fast tejp över listen. Cirka en timme efter schemat lyfter vi, och detta är aningen oroväckande eftersom vi har en anslutning i New York att hinna med. Anders är så leds nu att han påstår sig hata hela USA. 

När vi landar på New Ark börjar vi genast tränga oss fram och ut ur planet. Jag påpekar påstridigt, högljutt och ständigt att jag är en ”international traveler”. Detta fungerar oväntat bra. Jag hatar verkligen att stressa och är inte särskilt duktig på det heller. Det är ju så fruktansvärt arbetsamt. Vi blir tvungna att springa genom flygplatsen och vi bildar även som en ”svenskgrupp” på ca. 7 personer som i största allmänhet kutar runt i asymmetriska cirklar och febrilt letar efter Gate 65B. Vid säkerhetskontrollen ropas våra namn upp i PA-systemet. Nu borde vi vara ombord på flygplanet tydligen. Jaha ja. Av med skorna, ut med laptop, ner med allt i de gråa charmiga plastlådorna o.s.v Efter ännu en smärtfri säkerhetskontroll kan vi slappna av lite. Nej, jag var inte terrorist den här gången heller…

Nu sitter jag på planet på väg till Stockholm, Arlanda. SAS är the shit och jag och Anders har tre säten vardera. Inte för att vi bett om detta men ändå. Tre platser innebär i alla fall tre TV-skärmar. Jag ska se på Collateral, samtidigt som jag bloggar, och på de andra två skärmarna har jag läskig flyginformation samt en utav kamerabilderna. Tre säten innebär också möjlighet till att fälla upp armstöden och använda utrymmet som säng. Snacka om rätt, ”så jevla rett asså” som man uttalar det i Stockholm.

Läser du det här har vi landat på måndag morgon i Stockholm, och allt har gått bra. Jag hoppas att ni saknat mig och att reseberättelsen varit i en klass ej tidigare skådad. Hur som helst har jag saknat er alla och snart ses vi igen! Ha det så bra nu.

 //The Marc

Sista dagen, softardagen! Idag är det lördag (ah woohoo! Eh ja) och vädret har lagom till vår hemfärd, blivit aningen mildare. Frukost på ni vet vart och även fotografering med vår skotthärdade servitör. Vi går sedan på ytterligare en shoppingrunda. Varför vet jag inte. Jag kompletterar min redan överfyllda shoppingväska med en bok samt lite Obamaprylar som min far kommer att ha glädje av.

Anders har under några dagars tid poängterat att vi måste till restaurangen Hooters. Varför vet jag inte här heller. Hooters har en enkel affärsidé. Medioker och typisk amerikansk skitmat men som däremot serveras av relativt lättklädda damer. Deras slogan är ”Come for the girls, stay for the wings!”. Fyllda av en underlig förväntan hoppar vi in i en taxi och ber chauffören att genast köra oss till närmaste Hooters. Han skrattar och gör som vi säger. Väl framme kan vi konstatera att i alla fall detta hak, ser för jävligt ut. Inredningen med ljust trä och dammig julgransbelysning överallt, är inget att hänga i julgranen. Likaså servitriserna. Anders hävdar direkt att den reklam som givit honom vissa intryck, har varit kraftigt missvisande. Vi diskuterar en ev. stämning för falsk marknadsföring medan vi väntar på maten. Utan stämning men några överfriterade räkor och en hamburgare senare, tar vi en taxi till bowlinghallen istället.

Lucky Strike är ett riktigt schysst ställe som bara ligger ett stenkast från vårt hotell (helt beroende på styrka, kastteknik samt tyngd på stenen…). Det finns runt 30 bowlingbanor, lika många biljardbord, barer, lounger, restaurang och oräkneliga TV-skärmar som visar sport. Det är riktigt fint där inne! Vi börjar med att rulla klot.  Anders lyckas på något vis vinna med 7 poäng och därför orkar jag inte skriva mer om det. Biljarden går desto bättre och är ju så mycket roligare att vi genast lovar varandra att göra detta oftare. När vi lekt klart sitter vi ner ett tag och tar det lugnt bara. Kvällen ska ju faktiskt bjuda på en rafflande basketmatch!

Middagsplaner. Iväg till Rush Street där det ska finnas mängder av restauranger.  Rush Street är ett fint område och vi börjar lite lätt med att dregla utanför Lamborghini Stores fönster. Jag förstår fortfarande inte vilka det är som går in och köper dessa bilar? Vi går runt i ”rush” och letar efter ett italienskt ställe som vi hört talas om. Efter 9 minuter har vi gått vilse. Till slut blir vi så nerkylda, stressade samt aningen leds, att vi bestämmer oss för att ta en taxi till United Center och förtära någon amerikansk snabb-gris-föda där istället.

På United Center är det som vanligt full fart. 22.100 har kommit för att se dagens match. Uppträdanden och annat i korridoren som vanligt. Ett gospelgäng som ”jamar” loss fångar vårt intresse särskilt. Till svängiga gospeltoner trycker vi ner varsin burgare och går sedan in och sätter oss på våra förstklassiga platser. San Antonio Spurs värmer upp framför näsan på oss, och det ska bli kul att se dem spela. Ett lag som verkligen spelar ett schysst lagspel och som har ett försvarsspel i världsklass. Gästerna rivstartar och kör över stackars Bulls. Men efter några time-outs är de ändå ikapp och i halvtid står det faktiskt lika.

Det är inte förrän i sista quartern som talangen hos gästerna tar över. Bulls får vika ner sig men det handlar om ca. 5 poäng upp då slutsignalen ljuder. Efter matchen använder vi våra ”pass” som vanligt och som tar oss in på sektion 121. Där sitter vi och väntar på Mike. Det är extra många som väntar idag. Det finns ett franskt gäng som förstås är där för Tony Parker. Qui qui blabla, och helt plötsligt kommer faktiskt ”TP” ut och han går upp på läktaren där vi sitter. Han står 2 meter ifrån mig och kramas och har sig med fans och vänner. Jag börjar plötsligt arbeta som paparazzifotograf och visst får jag några schyssta bilder på denna skickliga basketspelare.

Mike dyker även han upp och vi tar några bilder på mig, Anders och honom, ute på planen. Jag känner nu att vi maxat ut Chicago fullständigt. Med nöjda miner vandrar vi ut på baksidan. Mike och Anders har hamnat en bit före. Jag har halkat efter. Tim Duncan, som kommer valsande en bit bort, har fått mig distraherad samt aningen desorienterad. Något typ av magnetismliknande fenomen uppstår, och jag  dras åt Duncans håll. Självklart kliver jag fram och sträcker fram handen. Han tar den och den försvinner. Detta blev en avslutande milstolpe på denna resa. Ungefär som ett perfekt slut på en grym vistelse!

Imorgon kl. 7 tar vi tåget ut till flygplatsen. Hemfärd via New York vid lunchtid och förhoppningsvis landar jag på Arlanda på måndag morgon. Ett stort tack till Mike som har gjort mer än vad man kan begära och gjort resan till det grymmaste jag hittills gjort! Förutom då jag hickade i flera timmar förstås. Det var en vild dag.

Puss på pannan

//Marc

Fredagen börjar med frukost på Corner Bakery. Detta är numera standard. Det är lite dyrt men i sann diner-anda så kan man få exakt vad man vill, hur man vill. Mätta och belåtna vandrar vi till Hancock Observatory. Idén är att åka upp till 94:e våningen och sedan spana ut över den vindiga staden! Jag är något hissrädd och den skakiga och 44 sekunder långa hissresan är något omtumlande. När vi sedan når vårt mål grips vi båda av en lättare höjdrädsla. Efter 7 sekunder har vi samlat oss och börjar nu gå lös med kameran. Utsikten är magnifik och att se ut över skyskraporna är en ovanlig känsla! För första gången i Chicago slipper jag känna mig så liten. Sightseeing är nu helt avbockad på listan!

Efter att ha rasat ner genom hisschaktet går vi till några gallerior, Foot Locker och NikeTown. Vi gör som en sista runda för att försäkra oss om att vi inte missat något. Självklart handlar jag och har nu faktiska problem att få plats i resväskan med allting jag köpt. Vilket klassiskt I-landsproblem. Det är så synd om mig. Vi hinner även reka ett bowlingställe dit vi tänkte softa av imorgon. Sedan går vi hem till hotellet för en kort vila innan NHL-äventyret.

Middag på Big Bowl, igen (fantasin är på topp). En kompetent samt farttokig chaufför kör oss sedan till United Center. Vi hämtar ut våra hockeybiljetter och konstaterar direkt att platserna inte är på någon sektion, eller rad!? Vi frågar oss fram och det är hissen till 8:e våningen som gäller. Vi tar för givet att vi kommer att få sitta i takbalken och se matchen, vilket i och för sig skulle visa sig vara relativt korrekt. Dock fick vi en egen loge att sitta! Lyxigt värre med skinnsäten, fantastisk utsikt, egen kyl, TV-apparater och trevliga ”logkypare”. Hade det varit basket hade man sett ganska dåligt men nu såg man som en hök. Livet är som bäst och med excellent fotutrymme och med våra bortskämda baksidor på skinnsätena, lutar vi oss tillbaka och väntar på nedsläpp.

Presentationen av hemmalaget är den bästa jag någonsin sett. Det är pampig ”The Rock” musik, vackra videoklipp på jumbotronen, och laserljusteknik samt bilder som projiceras ner på isen. Allt detta plus 22.634 jublande åskådare, gör det hela till mer än bara en lagintroduktion. För en turist blir det istället en upplevelse för livet. För att inte tala om nationalsången. Sångaren är någon typ av nationalkändis och operasångare som alla håller kär. Alla står förstås upp men, klappar även händerna konstant i glädje över att just denna man sjunger nationalsången. På jumbotronen mixas bilder inifrån arenan med bilder på den amerikanska flaggan. Varje gång den sistnämnda visas blir jublet i United Center verkligen öronbedövande. Ljudnivån stiger så kraftigt att jag får gåshud. Anders försöker säga något men, jag hör verkligen inte! Dessa amerikaner älskar verkligen sitt land. 

Matchen då? Jag är egentligen inget fan av hockey. Har svårt att se poängen i det hela och gillar inte det faktum att det verkar vara för lite taktik. Men denna kväll är det riktigt kul och man blir medryckt av allas intresse för vad som händer på isen. Det bästa ögonblicket var förstås då två tappra iskrigare väljer att kasta sina handskar och puckla på varandra ett tag. Matchen går till förlängning med 2-2 efter full tid. New York Rangers vinner relativt snabbt på sudden death, samt i powerplay och så var det slut på det roliga. Nöjda ändå tar vi en taxi till 7Eleven, handlar lite skit, och nu sitter vi på hotellrummet och kollar på Lakers – Orlando. Resan börjar lida mot sitt slut men det ska nog bli skönt att komma hem ändå. Imorgon blir det bowling och biljard, lite smygshopping, Bulls – San Antonio Spurs och en barrunda med Mike.

God natt från Chicago!

//Marcy

Torsdag! Uppstigning och promenad i -23 (!) till Corner Bakery. Vår skottskadade och supertrevliga kypare hälsar oss glatt välkomna till ännu en ”frukost”. Han frågar hur gallerian varit och vi förklarar att det är först idag som vi ska ta oss an denna utmaning. Efter att ha stoppat i oss diverse nyttigheter tar vi oss till närmaste tunnelbanestation. Snacka om att verkligen kliva ner under marken och ner i skiten. Det ser för jävligt ut och jag grips genast av en rädsla som skakar om hela kroppen! Allting är risigt, skitigt och kusligt.

Vi åker några stationer, till China Town, och tar sedan en buss västerut genom de mest spartanska områden jag hittills skådat. Både jag och Anders tänker ”Vafan håller vi på med? Och vart fan är vi!?”. Efter 20 min. på västvärldens segaste buss kommer vi ändå fram till ett riktigt fint och trevligt ställe.

North Riverside Park Mall skyltas det vilt med. Golv i blankt ljust stengolv, foodcourt, stora växter och små fontäner och fina bänkar. Det ser med andra ord ut precis som på high school filmerna. Butikerna då? Jo, jag får genast ytterligare och allvarliga problem med min reskassa. Jag har nu våldsamt övertrasserat denna ett flertal gånger och ger nu upp drömmen att bli ekonomiskt intelligent. House of hoops är en drömbutik, och finns bara här, samt i New York och Los Angeles. Mängder av Jordanprylar. Från vägg till vägg och från golv till tak. Hjälp mig då!? Någon. Shop til´ you drop är ledordet och vi spenderar både mina pengar, samt hela dagen här ute.

På vägen hem är rånrisken överhängande och vi beställer därför en taxi. Vi får åka med en riktig idiot. Ni vet sådana som vill ha koll på läget, gör sken om att ha koll på läget och verkar smarta, men som i själva verket inte vet något annat än hur man kör en taxibil. Mannen bakom ratten pratar oavbrutet om politik, rasfrågor i USA och historiska händelser som tog den svarta mannen från slavskeppet till vita huset. Han grips stundtals av en enorm entusiasm, som bör anses som trafikfarlig. Självklart är det trafikstopp också. Jag har aldrig känt en sådan längtan efter att tappa hörseln, som just då. Till hotellet tar han oss ändå, och efter att ha vägrat ”dricksa” hoppar vi ut, fyllda av lättnad.

Ingen tid att vila. Gamenight är det! Cleveland kommer på besök, med Lebron James i spetsen. Efter tips från Lars-ove äter vi en utsökt middag på Big Bowl och hoppar sedan in i en taxi. Vi valde fel taxi. Igen. Denna gång är det en chaufför som inte vet vart arenan ligger. Jag orkar bara inte, utan förklarar att det där är hans jobb. Han ringer sin kompis som ger honom en vägbeskrivning, som visar sig vara helt fel. Han tar helt fel väg och det slutar med att vi missar de första 7 minuterna av matchen. Värre saker har hänt och då vi väl kommit till rätta på rad 4 (!) är allting magiskt.

Förenta staternas största arena är närmare fullsatt med för kvällen, 21.297 stycken åskådare. Alla jublar då Lebron missar ett avslut eller blir noterad för en foul. Då Bulls sänker sina treor eller dunkar i poäng så lyfter taket. Allting känns sådär overkligt igen. Två grabbhalvor från Sundsvall sitter i United Center och har spelarna några meter ifrån sig!? Vart är världen på väg? Det slår mig att det bästa är att samtliga besökare är likasinnade. Till skillnad från att sitta i Sporthallen, Sundsvall (även känd som kyrksalen) så visar folk sina känslor och alla älskar sporten och det som händer på golvet. Alla pratar med alla. Alla hejar på sitt lag med alla och alla är där för samma sak; Basket, basket, basket!

Matchen är jämn hela vägen till slutet. Det står lika med bara några sekunder kvar. Cleveland har bollen och anfallet konstrueras. Alla i publiken står upp på sina platser och skriker, klappar, stampar och viftar. Man kan ta på energin. Ska Cleveland sno segern? LeBron James får bollen, hittar läget och tar det sista skottet. Det blir tyst och arenan slutar andas. Bollen går mot korgen som i slowmotion. Slutsignalen går och vi spänner hela kroppen. Skottet ser kort ut. Bollen tar i ringen men studsar ut! Övertid.

Ingen vill sitta ner. Strax över 21.000 personer gör allt för att hjälpa sina tjurar ta hem sin andra raka seger. Benny The Bull dansar, skjuter upp T-shirts och dansare och akrobater gör allt för att underhålla. Stora skyltar bärs omkring och säger åt oss att föra oväsen. I övertiden tar Bulls över totalt. Man sätter tre-poängare i tid och minut och stämningen är på topp. Då Chicagosonen Derrick Rose sätter det avgörande skottet och man ser hur bortalaget kastar in handduken, ja, då är hallen i extas.

Nöjda med kvällen väntar vi på Mike. Han kör oss in till stan och runt på Rush Street. Där visar han bl.a Lamborghinibutiken, samt mängder av bra restauranger och pubar som han tycker att vi ska testa. Han kör oss sedan till hotellet och där sitter vi nu, i vårat rum. Anders ligger förstås och sover med fjärrkontrollen i näven, snarkandes i vanlig ordning. Och jag? Jodå, jag bloggar av mig efter en skitrolig dag och kväll!

Imorgon ska vi ta tag i detta med Hancock Building och åka upp och se utsikten från 94:e våningen. Det blir nog lite shopping (för hur ska jag kunna låta bli?), en schysst restaurang, och sedan ska vi faktiskt gå på en NHL-match.Mike har fixat biljetter till morgondagens fight! Chicago Blackhawks tar emot Rangers. Ny och kanske lite varmare dag imorgon, så sköt om er så länge och snart så ses vi igen!

Bilder på ansiktsboken, natti natti

//Marc

I tisdags var det dags för att se några av de fina sevärdheter som Chicago har att erbjuda. Vi begav oss ut till Navy Pier. Vid kustremsan belägen och med butiker, restauranger, IMAX-bio, båtturer, museum och nöjesfält så är detta ett perfekt första-dejten-ställe. Fast när klockan är 10 på förmiddagen, och det är svinigt kallt, så är detta ett perfekt ställe att gå runt som två blåbär på.

-Is everything open ma´am? Frågar jag en liten dam.

-Oh yes!

-Hm, but where is everyone?

-No people now honey…Too early.

Jaha ja.  Vi vandrar runt bland alla stängda glassbarer, och nöjesfältet ger inte mycket nöje nu på vintern förstås. Väl inne i faciliteterna, finner vi dels ett polishistoriskt minimuseum, och även ett glasmuseum. Vi tror först att det är en skämt men det visar sig finnas mängder med fina glasväggar. Det är färgglada glaskreationer som man normalt ser i de flesta kyrkor.  De butiker som finns är ointressanta souvenirbutiker, och vi nobbar även IMAX-bion då den har knasiga visningstider. Något besvikna tar vi en taxi till Shedd Aqaurium istället.

På Shedd Aquarium finns mängder av fiskar, ormar, ödlor och spindlar.  Jag försöker genast att provocera en haj men misslyckas grovt. Höjdpunkten med detta besök var ändå att gå på deras något ovanliga biograf. Det visas en dokumentär om djurliv, i 4D, och vi har jättelustiga glasögon på. Men inte nog med det. Stolarna vibrerar, vatten sprutas över en medan man t.ex ser valar plaska runt. Genom tryckluft vid fötterna får man känslan av att råttorna på bioduken springer runt kring ens fötter. Då ormarna sticker petas man obehagligt i ryggen av en liten stav som är inbyggd i stolen och det finns även ett fläktsystem i hela salongen som ger känslan av att vara ute.

Från Shedd tar vi en promenad in till stan. Jag bara råkar trampa in på Foot Locker igen. Efter att ha fyllt på min Jordankollektion och övertrasserat reskassan totalt, så äter vi lunch på Macy´s. Vi vandrar sedan runt i butiker i några timmar. Våran sightseeingdag blev 80% shopping, och 20% sevärdheter. Men ärligt talat, hur kul är sightseeing?

Onsdag, och det är oförskämt kallt. Vi har ingen aning om vad vi ska göra med dagen!? Vi äter frukost på Corner Bakery, vilket har blivit en favorit. Vi frågar vår kypare om vart vi egentligen kan handla riktigt schyssta kläder. Han berättar entusiastiskt att vi förstås måste åka ut till en ”mall” i en förort, för här i stan är det så dyrt. Han ger oss färdbeskrivning, men varnar oss bestämt från att åka för långt söderut. Det vill säga, åka helt fel. Gör vi det, så skulle vi komma till hans ”hem”. Där blir vi garanterat rånade. Han visar även sina skottskador i höger ben. Han hade blivit skjuten 3 ggr och ansåg att det vore ytterst olyckligt om så trevliga pojkar som oss råkade ut för samma sak. Jag instämmer fullständigt, ger honom 5 dollar som tack för hjälpen och med ny respekt för lugna och fina Sundsvall, går vi tillbaka till hotellet.

Trots vägbeskrivning som verkar felfri, törs vi inte riktigt åka till detta köpcentra, utan väljer att skjuta upp detta äventyr tills imorgon. Istället ger vi vika för det kalla vädret och går på bio. Vi ser Yes Man med Jim Carrey. En riktigt rolig film, som alla fyra i salongen skrattar högljutt åt. Efter bion går vi till ESPN Zone och äter en klassisk amerikansk hamburgare och ser Bulls bortamatch mot Toronto. ESPN Zone är vuxendagis så att det bara sjunger om det. TV-skärmar exakt överallt som sänder sport, sport och sport. Digitala remsor rullar ständigt med sportresultat. Det finns barer, mängder av spelautomater och maskiner, flipperspel etc. etc. http://www.espnzone.com/chicago/gallery säger allt. Bulls vinner och vi stapplar nu hemåt genom kölden.

Ett stopp på Burrito Beach för lite chips och guacemole, och nu sitter vi och myser framför Lakers – San Antonio som visas på TV. Imorgon blir det alltså resa till förorten, samt en riktigt grym match i United Center! Skottväst på och sov så gott.

Over and out!

//Marc

Kära bloggers,

Det är tisdag morgon och jag är helt främmande för konceptet sova. Det går bara inte. Mike meddelade att det brukar ta 7 dagar (!) för vissa att blir justerade till tidsskillnaden. Vad dumt.

I söndags traskade vi glatt runt på stan och jag fotade som aldrig förr. Det tar för lång tid att ladda upp bilder hit men, på Facebook har jag numera en gedigen samling. Chicago på söndagar, och folk måste ligga hemma och sova. Trafiken står still och i galleriorna är det inte direkt trångt. I över huvud taget så är Chicagos stadskärna inte särskilt välfylld. Tydligen är det ”staden med många städer”, och ingen tillfällig turist som jag, kan någonsin ana att det är USA:s tredje största stad. Jag såg till att shoppa halva Niketowns Jordansortiment och dagen var därmed gjord. På kvällen åt vi middag på Cheesecake Factory, vid Hancock building. Det var riktigt bra! Alla myter ni hört om amerikanska matvanor, är sanna. Portionerna är kraftigt överdimensionerade och man måste vrida tallriken för att komma åt all mat på ”andra sidan” liksom. Vidare så bör man beställa ”small” av allt som går att storleksbestämma. Tar du en ”large coke” sitter du där med en hink.

Måndag. Gameday! Vi börjar dagen med att återigen plåga våra 27-åriga fötter. Vi går runt i ett iskallt Chicago och knäpper lite kort, och allmänt suger in den amerikanska atmosfären. Vi letar ständigt efter nya, och lite mer ”urban-like” butiker men det mesta vi hittar är stora gallerior fyllda med märkeskläder vars designer jag aldrig hört talas om. Dagens höjdpunkt för mig blev Foot Locker. Som en neger på Antarktis, stapplar jag stelbent in. Good day sir, you look cold. Det är svårt att inte bli charmerad av amerikanernas (ytliga) vänlighet och vi spenderar lite mer än en timme inne på Footlocker (ingen överdrift). Deras Jordankollektion är överväldigande. Jag bränner halva reskassan och vi vandrar sedan vidare. Långt bort går vi denna gång. Vi letar oss ut till Sam´s  Liqour Store och handlar en fin flaska whiskey som vi ska ge till Mr. Wilhelm.

Mike ringer vid 3-tiden och biljetter till kvällens Bullsmatch ska finnas under mitt namn i biljettkassan. Vi tar taxi till USA:s största arena, United Center och det första man möts av är förstås The Michael Jordan Statue! Vi kommer in och det är full fart! I gången som går runt hela arenan och bakom/under läktarna finns mängder av snabbmatsrestauranger och pubar. Jonglörer står och visar sina cirkustricks och liveband spelar med 25 m. mellanrum. Det finns bord där man kan rita sina egna skyltar att ha under matchen, giftshops och hela tiden ser vi personer som går runt i Mc Donald´s kläder och med megafon försöker trigga igång publiken inför matchen.

Då jag och Anders kollat på en NBA match som sänts på TV hemma i Sverige, har vi många gånger sagt ”kolla på de där jävlarna som sitter där alldeles bakom bänken, vilka fan är det och hur har dom råd!?”

Nu var det helt plötsligt vi som var dessa jävlar. Mike hade fixat platser på 6:e raden och vi såg verkligen hur bra som helst (ut). I Arenan händer allt. T-shirtar skjuts långt upp på läktaren och glider smidigt ner med hjälp av egna små fallskärmar, jumbotronen visar legendariska Bullsögonblick, musiken pumpar, maskoten Benny the bull spexar och i mittengångarna går olika personer upp och ner och säljer öl, läsk, nötter etc. Det är mer än en match, det är ett evenemang för hela familjen.

Matchen då? Bulls gör en bra första halvlek men talangen hos Portland tar över i de två sista quartrarna. Med fem minuter kvar och ett underläge med 16 poäng för hemmalaget, börjar folk lämna sina platser och på osvenskt vis visa sitt missnöje genom att åka hem. Jag och Anders däremot ser ut som två småpojkar på julafton. Hela grejen med att se en NBA match och uppleva sporten man älskar på riktigt sätt, är egentligen obeskrivlig. Vi kollade lika mycket på matchen som vi kollade på allt annat. Anders ville gärna sitta närmare cheerleadertjejerna men jag förklarar bestämt att vi inte kan få allt, och att nu får han faktiskt ta och lugna ner sig.

Efter matchen träffar vi Mike som ska skjutsa hem oss till hotellet igen. Han tar oss ut genom bakvägen och vi kliver ut på parkeringen där spelarnas och coachernas bilar står, med motorn på, sedan ca. 40 minuter. Tydligen finns det en kille vid namn Sam, vars uppgift är att vrida igång samtliga bilar så dessa är varma.

Mike kör oss till hotellet, där vi sätter oss och tar några drinkar tillsammans. Då hotellpersonalen fått reda på att vi har en Bullscoach med oss, blir saker annorlunda. Vi får ”the first class treatment” med allt vad det innebär och ett löfte utges till Mike att ”the boys in room 2003” ska de minsann ta hand om väl. Hur som helst sitter vi och pratar om allt mellan himmel och jord och man lär sig väldigt mycket, på kort tid. Nästa match är på torsdag, mot Cleveland och i och med Lebron James borde det bli utsålt!

Idag tisdag, ska vi ha en nördig turistdag och köra sightseeing. Vi ska åka upp i The Hancook Building, besöka Navy Pier samt planetariet med IMAX-salongen. Jag hör av mig!

//the boy in two-doubleoh!-three

9 timmar på ett plan och sedan får vi äntligen andas amerikansk luft. Mycket intryck blir det på en gång. Alla är så trevliga och allting är så stort. Vi tar ett pendeltåg in till stan och jag får sitta bredvid två ghettoladies. De pratar på och använder meningar som ”Yeah, you better tell that bitchass to get his act together and get that money yeah”. Jag får genast känslan av att jag befinner mig i en filminspelning. Vi rullar igenom en hel del bostadsområden också, som ser mer eller mindre förfallna och övergivna ut.

Men helt plötsligt är vi inne i pulsen! Trafik, vinande sirener, skyskrapor och stora upplysta skyltar överallt. I ett snöigt Chicago tar vi en taxi till The Doubletree Hotel. På våning 20 och med en fantastisk utsikt, bor vi som kungar. Jag slår på TVn och ett nyhetsankare berättar genast att fem ungdomar blivit ihjälskjutna i Chicago i en så kallad drive-by. Välkommen till The windy city.

Anders somnar omedelbart, medan jag sätter mig och chattar med min Thess i någon timme. Vid åttatiden (kroppen tror dock att klockan är 2 på natten) rör vi oss några kvarter neråt. Dagens sista måltid blir på ett mysigt och halvseriöst pastahak. På promenaden tillbaka försöker jag ta så många bilder jag hann och kunde. Det kommer förstås fler bilder!

Mike ringde och hälsade oss välkomna till Chicago. Detta var väldigt uppskattat, då jag inte kunnat få tag i honom. Han bjöd in oss till kvällens match, Bulls – Oklahoma, men vi orkade faktiskt inte. Han sa dock att vi ska äta lunch tillsammans och ”catch up”, samt att han grejar så att vi får gå på veckans resterande tre basketmatcher plus en NHL-match! Det flyter på bra nu med andra ord.

Nu ligger vi och slötittar på Bullsmatchen, som förstås direktsänds på TV. Ögonlocken känns väldigt tunga, och snart har jag varit vaken i ett dygn. Detta är förmodligen inte hälsosamt. Vi hörs imorgon!

//Yours truly