Mina vänner!

Jag sitter i en extraordinär farkost och lite mer än 10.000 m. ovanför Atlanten. Med mig har jag  734 påsar jordnötter och vi färdas mot Amerikat i 866 km/h. Hittills har allting gått strålande. Lite otrevlig och magvändande turbulens är allt som jag hittills fått utlida. Anders sitter och sover. Sådär lagomt sexigt med munnen halvöppen och jag bad nyss flygvärdinnan att vänligen, men genast, torka bort det slem som nu börjat rinna ner längs hans haka.

Varje säte har varsin liten skärm där man kan välja mellan filmer, serier, spel och musik att se och lyssna på. Hittills har jag sett Eagle Eye, De misstänkta och Road to perdition. Nu rullar Everybody hates Chris. Man kan även välja att titta på kamerabilden från någon av de kameror som finns på planet. Antingen kan man välja att titta nedåt (på moln) eller framåt (på luft). Fantastiskt givande. Söv mig nu tack.

Vi har i alla fall kommit halvvägs och jag har förvånansvärt jättetråkigt. När du läser det här är jag förstås redan framme i Chicago, då internetuppkoppling inte finns på planet. Vi landar ca. 14.30 lokal tid och planen är att komma till rätta, och sedan ge oss ut i gangsterstaden för att förtära en riktigt härlig ”invigningsmiddag”. Vad nu det ska betyda!?

Då det var ca. 8 år sedan jag flög sist (jag hävdar miljöansvarstagande) var jag något orolig över att kanske ha utvecklat syndromet flygrädsla. Jag kan nu konstatera att så är inte fallet. Dock är jag som sagt flyguttråkad.

Back before you know it boo…

//Marc

Fredag bestod av en flummig arbetsdag. Inte mycket i huvudet annat än resan! Jag startade dagen på Midlanda med att montera samman ett presentationssystem som vi sålt dit ut. Detta uppdrag låter ganska seriöst men faktum är att jag åkte ut dit och skar i en bit pappkartong. Inget mer.

Några timmars mys, en pasta på playa och sedan började vi ratta mot Uppsala. Jag var kartläsare för kvällen. Det blev inte mycket sömn torsdag till fredag och jag fick nu kämpa febrilt med att hålla mig vaken bredvid Anders. Jag lyckades i 2,5 timmar och fick sova de sista 30 minuterna.

Framme hos Chris mysiga etta, där hon och Lotta satt och drack ”röviiiin”. Jag blev bäste vän med Lottas Cocker spaniel, och tillsammans såg vi till att förstöra hans lilla nalle. Någon timmes minglande senare och jag somnade som en rysk trästock. Anders FICK soffan och jag TOG sängen.

Lördag och vi åker mot Arlanda 06.56 Planet lyfter 10.20 Men naturligtvis informerar den överdimensionerade informationstavlan om att flighten är försenad till 12.45 Något annat vore ju för smidigt, och nu hänger vi på Arlanda i väntan på att Alfredos ska öppna. Väskorna incheckade och servicekupong mottagen! Nu är det bara att sitta…

Nästa från flyget!

Sköt om er

//Marc

Man ska aldrig säga aldrig. Helt plötsligt kommer det ett blogginlägg!? Nästan ett år sedan sist och nu tänkte jag damma av bloggen och använda den som en slags resedagbok.

Nyår med 9 gäster, middag, klagomål från grannen och hela kittet är avklarat, och 2008 är nu historia. Ett relativt ointressant år. På grund av lathet lyckades jag inte byta jobb. Jag hade en regnig semester som tvingade mig att renovera köket. Hans och Bitte gifte sig. Jag inledde en simkarriär och tog även en paus från coachandet.

I slutet av året träffade jag någon speciell och 2009 kommer förstås att bli så mycket bättre. Man ska i och för sig aldrig ha ett sämre år än det som nyss varit, för hur smart är det då?

Jag och min låtsassambo Anders ska under 8 dagar besöka de förenta staterna. Vi åker till Uppsala imorgon fredag och bor en natt hos Chris, och på lördag morgon flyger vi raskt över Atlanten!

Blåsiga Chicago är adressen och resan har 3 syften; se några schyssta basketmatcher, handla och ja, handla? Jag har satt en våldsamt generös budget, vilken jag vet kommer övertrasseras. Den ekonomiska krisen får läggas på hyllan, för nu orkar jag inte hålla tillbaka!

Resfeber vet jag inte ens vad det är men, förväntningarna är nu skyskrapshöga. Ibland så att jag börjar skaka lite lätt. I offentligheten brukar jag skylla på att jag fryser. Chi-town är USA:s tredje största stad och tempot verkar bra där borta. Dock verkar det förhållandevis farligt att vistas där. Man får t.ex räkna med att bli skjuten i bröstkorgen om man muckar gräl.

Mike Wilhelm är mannen i Chicago. Han bjöd in oss. ”Please come over, I want you guys to see my city”. Jaha ja, kör på det då, sa jag (Jaha yes, drive on that then). Mike är assisterande coach i Chicago Bulls och har lovat att fixa biljetter till minst 3 matcher. Dock är det ganska alarmerande att jag ej lyckats få tag i honom på sistone (?).

Spännande ska det bli. Att få se en NBA-match har funnits på önskelistan länge. Att få prova på USA:s nationalrätt fett med Coca-Cola, ska också bli jättekul. Vi ska även försöka hinna med några sevärdheter, som Hooters.

Puss och kram SL

//Marc

En update!

Den senaste månaden har jag jobbat, besiktigat bilen, varit i Stockholm, gått en hjärt/lungräddningskurs, planerat bröllop, sett 14 basketmatcher samt träffat en amerikan vid namn Scottie Pippen.

På jobbet är allt sig likt och jag tjänar mina pengar på att göra till synes, väldigt lite. Sanningen bakom denna oambitiösa ridå är att jag faktiskt haft fullt upp kl. 8-17 varje vardag. Något som fått mig att inse hur plötsligt jag borde byta jobb. Jag har nu lovat mig själv att arbeta med något annat till hösten i alla fall. Jag måste ju njuta av en betald semester först!

Tysken blev underkänd hos bilprovningen. Jag gled på vanligt vis in och började genast uppträda extremt sympatiskt och tillmötesgående. Detta är mitt sätt att få besiktningsmannen distraherad från eventuella läckande bränsletankar eller stora hål i bromsslangarna. Jag står där och låtsas vara intresserad av bilens underrede, då jag i själva verket ringer en mekaniker för däckbyte.

Detta fungerade inte. Den kepsprydde mannen uppmärksammade direkt att mina framrutor var tonade.

-Ajdå, rutorna är ju tonade?

-Är dom? Säger jag.

-Ja, och tyvärr så får du inte ha det.

-Vad trist.

-Jo men, det var väldigt fint gjort.

-Jag vet, det är proffstonat.

Här sprack mitt initialt skickliga skådespeleri som så fint skulle skylta omedvetenhet om att rutorna faktiskt var tonade.

Nu måste jag dra bort filmen, betala för ombesiktning samt även betala Pega Glas igen, för att få rutorna tonade igen. Såhär måste jag göra år efter år efter år. Tills jag börjar följa lagen vill säga.

I Stockholm har jag varit, och coachat matcher. Denna gång vann vi 2 utav 3. Den sista matchen förlorade vi med 1 poäng. Ibland är livet hårt. Vi åkte ner och spelade lördagen efter den mest magnifika fredagen någonsin!

Fredag 11 januari spelade en levande legend i Sporthallen, Sundsvall. Jag pratar inte om Christer Sjögren men, om Scottie Pippen. Under några dagar hade jag nöjet att träffa Mr. Pippen, skaka hans dasslock och växla några ord. Jag kallar det hela för ”the ultimate Pippen experience” . Varför vet jag inte men, det kan vara för att det låter klämmigt.

Scottie gav presskonferenser, intervjuer, fotograferingar, autografsigneringar, coachade våra ungdomsspelare, träffade coacher och hjälpte Dragons att spöa Akropol. Hela ”grejen” var fantastisk och jag värdesätter dessa dagar otroligt högt.

Hans och Bitte ska berätta för världen att de älskar varandra. De ska gifta sig den 8 augusti. Det har sedan 10 år tillbaka stått klart att jag skall vara bestman. Till råga så tvingade jag Hans att anlita mig som s.k toastmaster. Jag har nu fått diverse ansvarsområden. Jag har börjat utföra vissa av dem, bl.a har jag bokat en riktig limousine, d.v.s en som saknar taxiskylt.  Just nu håller jag i hemlighet på att styra upp en kombinerad svensexa/möhippa. Tyvärr har jag EJ fått klartecken att anlita en strippa, vilket kommer sluta med att jag själv får stå för den biten. Detta är olyckligt för samtliga.

Jag kan numera rädda dig, om ditt hjärta stannar. Först kommer jag att fråga varför du ligger ner och ignorerar mig. Då jag märker att du i princip är död så ringer jag SOS. Efter detta kommer jag hejdlöst att börja trycka på din bröstkorg samt blåsa in luft i dig. Efter jag upprepat proceduren några gånger så är tanken att du ska börja leva igen. Detta är otroligt fiffigt.

Något jag måste trycka in här är att det i veckan återfanns ett kuvert i min brevlåda, som faktiskt inte innehöll en räkning av något slag. Det var istället en inbjudan till klassträff. En riktig reunion där vi som gick ut nian tillsammans, äntligen får träffas! Ber du mig berätta om vår klass och det härliga högstadiet, så kan jag berätta krigshistorier i flera dagar. Jag är dock besviken över att våran klasspsykolog Lennart verkar utebli. Han kanske är död i och för sig?

Det är inte förräns i sommar men, vi ska hålla till på Aveny. Först är det tydligen förträff på Primero. Att tyda av klasslistan bor faktiskt de flesta kvar i Sundsvall! Jag är mest intresserad av hur många som är gifta, har blivit homosexuella eller plastikopererat sig.

Basket, basket, basket. The story of my life. Jag har sett många matcher på senaste tiden. 14 stycken är starkt, med tanke på att de i stort sett enbart spelas på helgerna. Icke inräknat är de matcher jag ser på TV o.s.v förstås. YZ-serien och Div. II är tämligen intressanta serier att följa ändå, både på dam och herrsidan. Självklart är jag mest intresserad av mitt egna lag. Mina kära 15-åringar och jag ska få besök av Jämtland imorgon, och på söndag åker vi upp till Härnösand. Nästa helg är det Stockholm, och 4 matcher!

Vi förlorade faktiskt mot Jämtland sist, med 2 poäng. Detta förvånade samtliga inblandade och imorgon ska vi visa vad som gäller. Härnösand är alltid svåra att spela mot och sist krävdes det förlängning för att vi skulle få jobbet gjort. Nu spelar vi dessutom borta, men vi får se. Uppkast kl. 16.00 på Balders imorgon. Är du inte där, så är du någon annanstans.

I övrigt finns det flera intressanta fighter att bevittna i helgen. Bland annat har jag en förhoppning att få se Black Saints inkassera sin första hemmaseger för säsongen, mot Lit. B-laget möter även Jämtland och Sundsvall Saints tar emot Visby.

Jag skriver mina memoarer i ett långsamt flöde men, i den takt jag finner lust till det. Håll till godo och sköt om dig.

Livräddare i dubbel bemärkelse

//Marc

God fortsättning!

Det skulle man egentligen kunna säga hela tiden till folk. God fortsättning på dagen. God fortsättning på den här timmen. I juli säger man; god fortsättning på semestern. Jag hoppas i varje fall att ditt år fortsätter väldigt bra.

Sedan jag skrev sist, d.v.s 500 år före Kristus så har världen utvecklats enormt. Basketlaget har kammat hem storstilade vinster i den lokala serien. Jag har firat jul och nyår och jag har nu börjat den sega resan mot semestern.

För att nu summera december månad i ett våldsamt tempo. Jag har inte trillat av pinnen, vilket man lätt skulle kunna tro p.g.a avsaknaden av nya välformulerade utspel på denna bloggsida. Jag har helt enkelt tagit decemberledigt från mitt verklighetsbaserande författande.

December innehöll förstås julstress. Folk springer runt som myror i stacken. Julklappar ska handlas och dessutom slås in, det skall pyntas, smaskas julbord, rimmas, kokas knäck, skinka och glögg och till råga på detta måste man gå runt och vara så in i helvetes trevlig och glad.  Som tur är valde jag att enbart köpa några julklappar. Jag la detta år ner en smärre summa pengar på några få viktiga.

Vi firade jul på vanligt vis. Det börjar alltid den 23:e då vi bevittnar Birgittakyrkans kör sjunga in julaftonen. Min kusin är körledade. Sedan består kören av ytterligare 2-3 släktingar. Resten är främlingar men, sjunga kan de! Det var jättefint i år men, självklart åkte vi för sent till kyrkan och jag fick bittert stå upp under den 1,5 timmes långa föreställningen. Det var verkligen inte trevligt att stå upp för länge, som vi säger här i I-länderna.

På julafton samlas vi alla hos min farbror och hans fru. Då jag säger alla, talar jag om ca. 40 personer. Alla är tydligen släkt på något vis. Vi dricker glögg, lyxfikar (vad nu det ska betyda?) och sjunger julsånger ihop. I år hade även 3 utbytesstudenter letat sig dit. Den japanska flickan fick med hakan nere vid golvet, uppleva en riktigt svensk (?) jul. På kvällen firade jag med familjen, som alltid. Vi åt julmat och delade ut julklappar. Jag fick massvis med bra saker. För att jag varit så snäll förstås. Bland annat fick jag en puss av Ramses. Jag åkte genast till akuten för ett rabiestest. De kallade mig för en astenisk hypokrondiker.

Basketmässigt har det varit ett jättetrevligt avslut på året 2007. Vi vann mot Härnösand efter förlängning och vann sedan mot både Bräcke och Dragons U-15. Relativt turbulenta matcher med mycket känslor. Vi har nu fått ett styrdokument hur vi coacher ska bete oss mot domarna, som enligt uppgift får möta ”ett alltmer hårdare klimat”. Vi ska nu börja våra ev. ifrågasättningar och invändningar med ”ursäkta men, jag har en fråga”. Detta går helt i linje med Kalle Anka landet Sverige och dess övriga regler och lagar. Nästa gång min spelare får ett avsiktligt knä stämplat i ryggen (för ja, det hände.), så ska jag knacka domaren på axeln och säga: ”Ursäkta men, jag har en fråga. Kan vi ta time-out så att jag får springa iväg och polisanmäla en misshandel?”.

I övrigt fick jag en jättefin julklapp av laget och även från föreningen. Tack så mycket! Nu ser vi alla fram emot Scottie Pippens match med våra drakar, den 11 januari. Det kommer bli hur kul som helst och en upplevelse utan dess like!

Nyår Innehöll en kulinarisk upplevelse som toppade listan på tidigare smakupplevelser för året. Varje nyårsafton firar mina föräldrar med två andra familjer. Det hela går liksom runt och i år var det familjen Löwgrens tur. Jag valde att följa med, för matens skull. Detta skulle visa sig vara ett klokt val då vi som förrätt nummer 2, serverades pilgrimsmussla. Herregud, vad gott. Rekommenderas starkt. Resten av måltiden var även den i god klass men, det blir till att handla denna utsökta mussla och lyxa till det lite till helgen!

Efter maten tackade jag genast för mig och rusade ut genom dörren. Jag hämtade Marcus och vi åkte sedan ut till Juniskär och Anders och Therese. De hade haft en liten middag med vänner och vi sammanstrålande nu för att fira tolvslaget. Jättetrevligt!

Men, har någon filmat fyrverkerierna som sköts iväg från hamnen och som kostade 1 miljon? Det vore trevligt att se.

Nytt år och nya utmaningar. Året har för min del börjat väldigt bra. Inte för att det betyder något men, det är alltid trevligt. Ett av många löften får väl bli att sätta spinn på bloggen!

Sanningsbaserad ironi, utspelad norrut i landet.

”Mannen fyllde 100 år och hade uttryckt en vilja om att åka helikopter. Det hade han alltid velat göra någon gång i sitt liv. Hans barn och barnbarn gjorde detta möjligt. Helikoptern fick hastigt motorhaveri och störtade strax efter avlyft. Mannen fick kort därefter åka helikopter till Sahlgrenska Universitetssjukhuset.”

Sköt om dig.

Omotiverat positiv

/Marc

God måndag!

Hela helgen har spenderats i Göteborg, Sveriges framsida. I Göteborg är det ofta mulet, folk pratar otydligt men, man har i alla fall riktig kebab. Vad nu det ska betyda?

Jag börjar med fredag kväll. Hemma i Sporthallen vann Dragons över Uppsala. Det var en riktigt dålig basketmatch men, så länge vinst har skapats så gör det detsamma. Efteråt åkte jag och Mia till ICA och handlade ingredienser till min pastasallad. Jag tvingade även under dödshot till mig matlådor i plast från charkdisken. Jag hade räknat ut att om jag packade maten i dessa, så kunde jag ju slänga dem efter avslutat måltid och på så sätt spara 11% av bagageutrymme.

Direkt hem och där tillagades en utsökt pastasallad. Jo, jag är en gastronom utan dess like.

Lördag morgon och vi är ombord på X2000 som lämnar perrongen 06.14

Jag somnar blixtsnabbt och vaknar som vanligt vid Uppsala av att alla snorungar på tåget springer omkring och skriker. Saints 92-lag sitter även och sjunger högljutt och irriterar hela vagnen, inkl. bagage.

Sundsvall-Göteborg tar ca. 400 minuter. Det är ju fantastiskt roligt att resa denna sträcka och den kvinna eller man som uppfann flygplanet börjar nu bli allvarligt respekterad. Budgetalternativet buss hade förstås varit ännu värre.

Väl framme använder vi kollektivtrafiken för att komma till hallen. Vi sätter oss längst bak i en buss och får sitta tillsammans med en något hög kille samt hans flickvän. Mannen börjar plötsligt gräva i sin tjejs behå och utropar; Flickan med guldbehån! Han frågar sedan mina kadetter om de vill klämma lite på hennes byst. Pojkarna tittar genant bort och svarar nej.

Den icke så välartikulerade mannen plockar sedan fram några parfymer ur sin kvinnas s.k guldbehå. Vi misstänker att de har varit och handlat. Väldigt billigt. Mannen berättar sedan sin teori om att Sundsvall nog är en förort till Stockholm. Jag svarar att det beror på hur man vill se det.

Jag tycker inte om sådana där människor. Man vill bara be dem hålla igen kakhålet och typ bosätta sig under en kartong. Men med risk för att de ska bli väldigt förbannade och dra fram en machete och hugga av ens huvud, sitter man lugnt där och spelar med.

Vi stressar till hallen och ska möta Uppsala i våran första match. Detta lag vann SM förra året och tanken på att vi nyss klivit av tåget, stressat till hallen, förs direkt till uppvärmning och nu ska möta Sveriges bästa 16-åriga basketlag, känns aningen motigt.

Vi gör en svag insats de första 10 minuterna och får sedan kämpa med att komma ikapp, vilket vi aldrig gör. Coachteamet i Uppsala är även riktigt proffsiga och är som jag blivit införstådd med, involverade i regionslagverksamheten. Slutresultat 85-63.

I övrigt så tog basketproffset Emma Nilsson ett initiativ och besökte oss i arenan. Hon stal en kram och en pratstund, förvisso till största del med Anders men, ändå. Emma spelade för Sundsvall Saints förut men är nu aktiv i Gothia. Jag tror nämligen att man får lön söderut?

Snabb middag i Gothia Arena och kort därefter är det dags för ny fight mot Malmölaget Srbija.

Här känner både jag och min coachkollega att vi är fullständigt jättetrötta. Den tidiga morgonen och den fasansfulla tågresan börjar ta ut sin rätt. Våra tonåringar är förstås piggare men, över lag ser vi segare ut än någonsin. Srbija pressar tillbaka oss hela matchen, vi stressar och slarvar bort många bollar. Förlust med 57-73.

I regn och stormbyar promenerar vi till Hotell F1. Inkvarterade, dyngblöta och trötta gick vi till sängs tämligen omgående och det tog 27 sekunder att somna. Vilken jobbig dag det hade varit!

På söndag morgon möter vi Täby. Här har vi på papperet är riktigt god chans att vinna. Täby hade likt oss, förlorat hela lördagen. Vi brukar vara pigga och alerta efter 8 timmars sömn men, jag vet inte riktigt vad som hände. Vi gör dock motsatsen till gårdagen och inleder starkt och håller jämna steg med motståndarna. Tyvärr faller sedan det mesta samman och det uppstår både irritation och dålig inställning/stämning. Vi förlorar med 57-71 och det kändes onödigt.

Vi skickar i oss en märklig lunch i form av potatisbulleformade fiskfriletter, ris och kebabsås. Vi går sedan runt och kollar in lite olika matcher och umgås i största allmänhet. Vi pratar mycket om att ändra våran inställning inför helgens sista fight!

Sista matchen är mot arrangörerna och hemmastadda Högsbo. Det är egentligen bara sista quartern som vi såhär i efterhand kan ta med oss som något positivt. Den vinner vi stort. I övrigt vill jag bara glömma hela matchen. Vi är så extremt trötta och spelar dålig basket.

Daniel får ett finger i ögat, ger tillbaka på något slags intolerant sätt och får en osportslig foul. Han beger sig genast mot bänken men passar på att fråga domaren om det kanske är så att han är blind? Därpå mottages en teknisk foul.

Varför jag berättar detta är för att det senare på tågresan hem inträffar en minst sagt genant situation i samband med allt detta.

I vilket fall som helst förlorar vi även den fjärde matchen. Denna gång med siffrorna 83-65.

Summa summarum är att vi åker ner på vårat första SM och gör så gott vi kan. Med tanke på omständigheter som en lång resa samt de lag vi möter, som har en enorm bredd att plocka spelare ifrån, så gör vi en bra insats och blir aldrig utspelade.

Vi mötte riktigt bra lag, bättre än oss men det här var riktigt bra för utvecklingen och det är en bra merit.

På vägen hem är det svårt att sova bort halva resan. Klockan går därför extremt långsamt. Vi ser några filmer och skojar på i största allmänhet. Jag och Daniel får vid ett tillfälle för oss att skoja lite om synskadade. Jag har tidigare nämnt att jag gärna skojar om vad som helst men, nu blev allt sådär fel igen.

Allt hänger ju ihop med Daniels tidigare fråga till domaren. Vi rullar upp skämt efter skämt om hur denna domare blev ledsen av Daniels påhopp, för att han kanske hade centimetertjocka linser samt att hela hans familj har en ärftlig synskada o.s.v

Vi ägnar oss åt detta i ca. 5 minuter och blandar in synskadades riksförbund och skrattar högljutt.

Plötsligt hör jag hur något vecklas ut på min högra sida. Det är mannen i sätet mitt emot som rätar ut sin blindpinne och frågar; Grabbar, vill ni låna min blindkäpp?

Jag upplever kraftigt mitt livs mest pinsamma ögonblick. Daniels ansikte fylls med blod och han kurar ihop sig i sätet, i fosterställning, i ett desperat försök till teleportering.

Jag sitter bara och stirrar in i mitt säte och uttalar meningarna; Öh, öh. Öh, öh. Va?

Mannen bredvid säger sedan till sin lika blinda medresenär att; grabbarna hade tydligen ingen humor ändå.

Nu känner jag mig ännu mer idiotiskt. Här försöker han skämta tillbaka och bjuda på sig själv och jag totalignorerar honom.

Jag samlar mig och när pulsen normaliserats ber jag om ursäkt för de hänsynslösa skämten, och klappar honom på axeln 3 gånger. Han säger att det absolut inte är någon fara utan att han bara tog chansen att skoja tillbaka. Jag menar att vårat beteende inte är acceptabelt men förklarar bakgrunden till det hela och skyller på att vi är trötta.

Jag rusar sedan till Bistrovagnen och sitter där i dryga timmen och skäms.

Vi frågar oss ändå, vad är oddsen?

Klockan är 23.29 och vi är i Sundsvall, och som Ken Ringmuskel brukar säga; ÄNTLIGEN HEMMA. Jag hinner se sista quartern på NBA-basketen och somnar sedan.

Idag är jag förstås jättetrött. Chefen och vår underbara praktikant är båda sjuka. Jag och Tony har dock en lugn dag. Så länge mailboxen är tom och telefonerna tysta så är jag en lycklig ung man i mina bästa år.

Mer så småningom!

Lustigkurre på hal is

//Marc

Hej din datanörd!

Här kommer arbetsveckans sista uppdatering i denna fabulösa dagbok.

Igår var det torsdag och fullt priskrig i Birsta. Kl. 08.34 begav jag mig ut för att bevittna nyöppnade Mediamarkts magnifika areal. I rondellen möts jag direkt av hänsynslösa människor iklädda reflexvästar. De delar ut flygblad och skriker oupphörligt att de har fantastiska erbjudanden. Mediamarkts personal är iklädda röda västar och de tappra kämparna från Elgiganten bär gul-gröna. Fullständigt kaos råder. Köpkåta medelåldersmän, poliser, vakter och schäferhundar. Alla har de sin funktion och springer vilt omkring bland ca. 300 bilar.

Jag måste ändå säga att Mediamarkt imponerar. Jag sätter min platta fot på en enorm yta och möts av ett andetagsdräpande utbud. Kaffebönor, TV-apparater, luftrenare och referenskablage trängs i en klingande symbios. Vilken osis att de likvida medlen har sinat och att jag lever på nudlar och farvatten.

Med ovanstående som höjdpunkt för torsdagen återstod nu bara en träning på Balders. En lite annorlunda sådan. Eftersom att vi i helgen ska delta i svenska mästerskapen, fanns Sundsvalls Tidning och Dagbladet på plats i hallen. Nu är ju jag enormt medietränad och tog därför genast kontakt med journalisterna för att få spridning på några välformulerade uttalanden.

Jag befaller dig genast att klicka på nedanstående länkar, samt läsa dess innehåll. Jag räknas numera som kändis.

http://www.st.nu/sport/index.php?action=visa_artikel&id=687803

Själv gillar jag detta citat: ”Vi åker bara ner och kör”.

Idag är det fredag och idag är faktiskt Mattias på plats igen. Han har genast blivit satt i arbete. Just nu står han och trummar på en metallbit. Det stör mig enormt. Om man blir utsatt för förargelseväckande beteende, får man då våldföra sig på denna person? Även om han nu råkar vara min medarbetare.

Ikväll är det Dragonsmatch. Uppsala gästar drakborgen och nu är det dags för oss att bryta den negativa förlusttrenden.

Ang. våra kära drakar och vad som allmänt händer i föreningen, så har jag nu ett bra tag suttit på smaskig information. Jag känner att jag nästintill exploderar. Jag känner ändå att jag måste göra världen en tjänst och flagga upp, i den mån det går. För dig som är basketintresserad eller allmänt sportintresserad, är det utan tvekan värt att gå på Dragons hemmamatch 11/1 2008 mot Akropol. Tro mig, jobbar du kväll eller liknande, byt arbetspass pronto! Och köp förköp…

Mer om helgen och dess tuffa karaktär ska jag försöka blogga om på plats i götet. Ha en trivsam helg. Guds frid!

Genomtänkt

//Marc

Hej!

Det du läser är ett resultat av mängder utav tangenttryckningar. Det har blivit väldigt få sådana på sistone. Jag har istället lagt min dyrbara tid till att öva mig på Varpa. I sommar spelas VM i Varpa, i Kovland. Fy skam den som missar detta spektakulära evenemang.

I lördags var jag i Jämtland. Du bör undvika att åka dit, i den mån detta är möjligt.

Våldsamt tidigt på morgonen begav sig jag och enbart 8 st. väldigt trötta basketgossar upp mot Häggenås, som ligger 3 mil norr om Östersund. Häggenås är otroligt stort. Man har flera hus och vägar där, och mitt i denna metropol återfinns även en spektakulär sporthall. De har även ett basketlag som passande nog heter Häggenås och som vi för dagen skulle möta.

Vi startar tveksamt och med extremt dålig inställning. Häggenås har 2 väldigt stora spelare som flyttar på allt och alla, s.k kylskåp. Detta känns avgörande. Men till slut trillar polletten ändå ned och samtliga drakar inser att Häggenås varken är bättre än oss eller förtjänar att vinna. Tiden är knapp och det är tyvärr för sent. Förlust med 8 poäng.

Kalla kårar vandrar genom kroppen och jag citerar Jimmies pappa Ulf; ”Vafan, nu skiter vi i det här och drar härifrån, mot civiliserade trakter!”

Härnäst skulle vi möta Jämtland basket. Ett mer jämnårigt lag som vi brukar vinna ganska komfortabelt emot. Idag skulle dock fallet bli något helt annat. Det börjar med dålig uppladdning. På grund av ett dåligt planerat spelschema har vi 4 timmar fram till matchstart och får först sitta utanför en låst ATS-hall och småfrysa. Till slut kommer det 13 st. somalier som skall spela fotboll i hallen, och som släpper in oss. Dock meddelar hövdingen av stammen att han vägrar acceptera att vi ska titta på deras träning. Såhär lät det;

Fotbollssomalier: Hallå, jag vill inte att ni tittar på träningen.

Jag: Varför inte det!?

Fotbollssomalier: Vi ska träna på hemliga saker.

Jag: Jaha, men vi bor inte ens här och jag lovar att vi ändå inte säger något till någon.

Fotbollssomalier: Nej, men vi ska träna hemligheter och vi tränar hårt också.

Jag: Ja men, jaha?

Fotbollssomalier: Ni kan sedan titta ingen fara på den. Bara 30 minuter.

Stämningen börjar nu bli irriterad och jag tar drastiskt med mig min skara och vi får nu sitta i omklädningsrummet en timme. Sedan är de klara med sina hemligheter och vi åtnjuter afrikansk finess och fotbollskvalité.

Uppkast mot Jämtland och vi dundrar på! I halvtid leder vi med 14 poäng men jag försöker starkt understryka att vi inte får slappna av utan måste fortsätta jobba, och särskilt på detaljerna.

Tyvärr kliver vi in med trötta ben i den tredje quartern och lägger oss sedan successivt ned. Till slut stjäl Jämtland hela kalaset och vinner (ändå helt rättvist) med 2 poäng. Efteråt är jag måttligt irriterad och efter ett kort stopp hos Ronald McDonald åker vi hem mot kusten i skyndsam takt.

Väl hemma bevittnar jag och Anders hur Sverige förnedras av Spanien i EM-kvalfotbollen. Efter detta vilar jag mig i sänghalmen efter en ganska jobbig dag.

Söndag och här planerar jag att se 3 basketmatcher. Jag slår genast slag i saken och bevittnar hur Saints genom utvecklingslaget samt herrlaget, inkasserar två förluster med hjälp av Bollnäs och Lillhärdal. Jag spenderar i varje fall några underhållande timmar på Balders och träffar välbekanta personer.

Senare ser jag NBA-basketen på TV och i princip har hela söndagen försvunnit helt plötsligt. Jag sysselsätter mig framför TV:n och datorn och kollar på klockan, kl. 04.27 innan jag somnar.

Måndag morgon och jag upplever genast att jag inte klarar av att genomföra min roll som arbetskraft. Jag ringer chefen och meddelar hur sliten och trött jag faktiskt är. Han svarar med ett ”då vet vi”. Vi lägger på.

Jag stapplar mig till jobbet och är på plats kl. 09.52 och jobbar sedan bakdelen utav mig för att genomskinligt kompensera det faktum att jag svek arbetsstyrkan till fördel för en personlig vilostund.

Som vanligt på måndagskvällen hade vi sedan ett träningspass på Balders. Jag valde strategiskt att ignorera helgens arbetsamma motgångar och vi höll full fokus på kommande helg i Göteborg. Detta fungerade väl.

Tisdag och jag möts på jobbet av en bekant nuna. Vi kan kalla honom för Albert. Albert är en praktikant som nu skall finnas med oss till vecka 2. Han har praktiserat hos oss förut och är Tonys och Krickas systerson.

Albert är snart 19 år och kallar sig hårdrockare. Möjligtvis någon typ av dödsmetallare. Han har långt svart hår samt även en lång svart skinnrock. I kolumnen övriga intressen återfinnes datorer, tv-serien House men han gillar även sin nya flickvän, som vi kan kalla Lisa. De har varit ett par i snart en hel vecka.

Albert och Lisa fanns båda på min arbetsplats och de satt upp i varandra och viskade i några timmar. Sedan försvann Lisa och jag kunde här börja agera slavdrivare och fördelaktigt slippa mina mest irriterande sysslor. Det tog 3½ minut att lära honom allt jag kan.

Fotnot: Albert heter egentligen Mattias. Lisa heter egentligen Ramona.

Onsdag är det idag, även kallad minimalistisk lördag. Idag är det okej att dricka alkohol. Det gör inget om man dyker upp på jobbet imorgon och stinker som en nedgrävd uggla. Detta är intressant men, inget jag ännu utövar.

Idag är inte Albert här. Han var för trött. Jag tror egentligen att han blev leds på mig och mina order, som att t.ex slänga sopor och städa upp i köket. När han äntligen fick följa med i bilen på körning, använde jag honom enbart till att löpa upp och ner i trappor med diverse jobb. Allt medan jag satt kvar i bilen och myste i värmen. Dessutom tvingades han att lyssna på outhärdlig HipHop-musik.

Imorgon ska jag vara snällare mot Albert. Jag ska bl.a ge honom en bulle samt skinnkräm till hans överrock.

I övrigt denna sprudlande men aningen köldskadade dag så är jag hundvakt. Mina päron har åkt till Stockholm och lurvbollen Ramses befinner sig i detta nu i min stilla residens. Senare står fotboll på agendan, Sverige möter Lettland i vad som kan bli ett stort fiasko eller en svensk s.k ”självklar vinst”.

Fotnot: Albert heter fortfarande egentligen Mattias.

Mer om livets händelser inom en relativt snar framtid. Ta hand om dig så länge!

Briljant

//Marc