Hejsan!

Gårdagens agenda var fylld med jobb, plugg och fotboll.

Vi kan väl börja med jobbet?

Igår infann sig inget lugn, utan enbart stress. I arbetsveckans mitt tycks våra kunder göra ett slags ryck i sin tjänstgöring och börjar därför skicka kopiösa mängder jobb. Men vad gör man? Man skulle lätt kunna gå in i väggen och bara sjukskriva sig, för att sedan rösta på soccarna. Tyvärr bet jag ihop och genomförde mina sysslor med bravur. En löneförhöjning är dock ej att vänta.

Någon hälsosam dag hade jag inte igår. Det fick bli hamburgare till lunch och dessa införskaffades på Max hamburgerrestaurant. På Max kan de inte göra hamburgare. Jag får alltid ljummen mat. I övrigt ser jag inte briljansen i idén att påstå att man grillar på beställning när man egentligen STEKER i förväg och lägger födan i rännor.

Hur som helst hade de ett fördelaktigt erbjudande, vilket jag valde att ta del av.

Till middag bjöd fader på pizza. Han bjöd både mig och Alexandra. Han gjorde den inte själv, eftersom det vore fullständigt banalt. Vi åkte till Gonzalos och fick på 10 min. tre st. degbottnar med diverse pålägg. Ganska hastigt började jag må som ett kvinnligt könsorgan men, äter man så dåligt får man skylla sig själv.

Vi skulle nu studera. Jag vill egentligen inte studera. Tyvärr ägnade jag min gymnasietid till att vara tuff och fick således väldigt lite gjort, studiemässigt. Det hade gjort en markant skillnad om jag enbart studerat säg, 1 timme varje dag under mina unga år. Men nej, det gick tydligen inte. Så nu sitter jag här och försöker komplettera och på det viset få gymnasiekompetens.

Alexandra läste marknadsföring och jag försökte mig på historian, och började med kapitlet ”medeltiden”. Det var ju tämligen intressant! Ikväll ska jag börja skriva en grundläggande rapport om detta fascinerande ämne. Någon matematik hann vi aldrig med. Klockan var ju 20.00 och nu var det fotboll!

Fotboll. Vilken märklig sport.

Det är alltså 22 vuxna män på en stor gräsmatta. Det finns 2 mål i vardera ände och där står en målvakt. Man har sedan en boll som man ska försöka sparka och via huvudet nicka sinsemellan laget och på detta sätt försöka få in bollen i målet.

Man får då ett s.k mål. Detta är ju höjdpunkten på detta spektakel men, tyvärr kan det visa sig att under de 90 min. som spelet pågår, får man enbart se 2 mål.

Vidare kan jag konstatera att varje spelare rimligtvis ej får röra bollen särskilt ofta. Det är ungefär som i basket om du har Kamo i laget. Utöver följande så ramlar dessa vältränade herrar omkull hela tiden och grinar och gnäller. Oj, gjorde det ont att falla ner 0.5 m. till gräsmattan?

Jag spelade själv fotboll i yngre år men, slutade eftersom man fick röra bollen så sällan, alltid spela på samma position, avsaknad av fart och action rådde samt att fotboll är för otaktiskt.

Igår spelade dock det svenska landslaget mot Nordirland. Vann Sverige matchen så var de klara för fotbolls-EM 2008. Sverige gjorde 1-0 redan efter ca. 15 minuter och det var ju trevligt. Det som var mindre intelligent var att man nu valde att försöka bevaka segern i de resterande 75 minuterna. Detta fungerade förstås inte och Nordirland slog till slut in 1-1 i andra halvlek. De svenska hjältarna blev utbuade men i sann svenskhet är man ändå positiv och anser att det här var bra för oss. Nu kan vi avgöra borta mot Spanien. Behöver jag ens kommentera? Med den inställningen förtjänar man att aldrig mer få delta i stora turneringar.

Efter fotbollen valde jag att ignorera min bloggabstinens och kollade istället på CSI och senare Scrubs. CSI är underhållande om, än något overkligt. Scrubs är bara underhållande. I och för sig är det väl även det overkligt. Om doktorerna beter sig såsom dom gör när jag inom snar framtid skall lägga mitt knä under kniven, skulle jag möjligen känna mig obekväm. Men alla som verkar i Scrubs är fiktiva.

Nu infann sig kvällens sena timmar och jag gick till sovrummet och la mig ner. Jag somnade.

I morse valde jag att promenera till jobbet och kom enbart sent med tio minuter. Idag är det framförallt jobb som gäller. Sedan ska jag och Hans se lite Transformers. Ja lite, för vi hinner inte se hela. Hans vill se effekterna. Sedan är det träning och då ska jag lära ut mina gossebarn konsten att spela ett riktigt bra Zonförsvar. Mer om detta följer imorgon!

Ha en trivsam dag.

Din bästa vän

//Marc

Godafton!

Det här är senilnytt med Bengt Alzheimer. Fredrik, minns du? Bra skit.

Vanligtvis skulle jag lika sällan som aldrig använda ett internskämt såhär på min offentligt visade blogg. Ikväll kunde jag dock inte stå emot frestelsen. Dock så kämpade jag febrilt. Jag ber naturligtvis om ursäkt om någon tar sig illa vid. Dags för blogg är det!

Inte mycket har hänt sedan sist. En arbetsdag är avklarad och knäet, ja det höll återigen. Mina arbetsuppgifter består i korthet av att kopiera papper och köra bil. Vi är en kopieringsbyrå. Kunder kommer in med pärmar och ritningar och vi kopierar. Vidare gör vi även affischer, broschyrer, visitkort och annat trams.

Så fruktansvärt oglamoröst. Om någon frågar mig vad jag gör brukar jag däremot respondera med ett helt annat svar, och detta är vad jag har fabricerat fram; ”jo men, jag jobbar som yrkeschaufför/maskinoperatör på ett rikstäckande IT-företag vid namn Arkitektkopia.” Responsen brukar sedan bli blandad.

På Arkitektkopia är vi 3 st. som jobbar. Det är jag, Tony och Krister. Det tog mig ca. 1 år att förstå att mina enda två arbetskamrater är bröder. Det hade ju underlättat om de berättat det. Tony gillar Iron Maiden. Han är även tränare i kramsport. Brottningen kallas det också men, kramning är mer verklighetsförankrat. Krister är chef och även helt intellektuellt befriad från kunskaper i hur man använder apparater som påbörjade sina glansdagar under tidigt 80-tal, som datorer.

Sedan har vi mig då. En kille som gillar R´n´B, basket och vars enda glädje med detta jobb är att kunna uträtta privata ärenden med firmabilen. Vilken soppa. Tänk Er en grekisk tragedi. Denna skulle aldrig kunna överträffa våran eventuella firmafest.

Efter jobbet åkte jag hem till Alexandra för att bli serverad lasagne. Hennes mamma tyckte synd om mig nu när jag är så fattig, vilket jag faktiskt är, och valde därför (läs: kände sig tvingad) att bjuda mig på mat. Allt för att jag ska slippa vigilera. Lasagnen var väldigt god och nu klarar jag mig några dagar kanske.

Kvällen har sedan spenderats oavkortat framför TV:n. Man kan tycka att jag borde uppleva välbehag och njutning av att äntligen få ha en fri kväll helt utan uppgifter och krav men, faktum är att jag blir rastlös och inte vet vart jag ska ta vägen. En ny sådan dag kommer imorgon och jag måste börja framställa en plan. En adekvat aktivitetsplan. Vi får se hur det går.

Kvällens plan var att se på film. Dock så befann sig Alex och hennes klasskamrat, tillika goda vän My, i min lägenhet. De hade positionerat sig här för att studera naturkunskap. Detta grundade för att jag knappt kunde höja till volymskalans ingångsnivå eller ens kolla på TV.

Istället för att beivra denna grova orättvisa satte jag mig istället i soffan med TV:n på muting. Snacka om altruism. Jag är så väluppfostrad.

I vilket fall blev jag förstås tvungen att blogga, och jag har nu åtminstone tillkännagivet min något komiska arbetssituation. Den blir egentligen bara värre och värre ju mer jag förtäljer. Jag sparar därför de roligaste ögonblicken tills lite senare och hoppas att du håller till godo. Du som inte känner mig är i varje fall ett steg närmare kartläggningen av vem jag egentligen är. Detta får väl ses som ett framsteg?

Detta får duga som bulletin, nu vill jag att du sover så gott!

Ständig streber

//Marc Möller

God dag, god afton och god morgon!

Hoppas du mår bra.

Här följer en avancerat detaljerad reseberättelse från Sthlm samt den allmänt underhållande resan jag gärna önskar kalla för mitt liv.

Allting du läser är 100% sanning men, chansen att föregående påstående stämmer är tyvärr bara noterat till föga 47,3%.

Klockan är 05.00 på lördag morgon när min mobila telefon helt planenligt påbörjade alarmeringen. Ändå vaknar jag i fullständig panik och tror att jag missat tåget. Tåget som 06.14 skall ta mig via räls till den kungliga huvudstaden. Staden där våran konung regerar i gott sällskap av dryghet, stress och talfel.

Ombord på tåget och jag och Fredrik somnar tämligen omgående och jag vaknar inte förräns i Uppsalatrakten. Fredrik hade då blivit en medelålders man som jag aldrig sett förut. Denne man var bevisligen den rättfärdige ägaren till just denna sittplats. Tågresan neröver var odramatisk och tråkig ända fram till Arlanda. Då beslöt sig den mystiske mannen bredvid att inleda en konversation. Han verkade egentligen ha samtliga proppar i skåpet. Vi språkade om mitt ressyfte och jag delade givmilt med mig av samtlig information; att vi skulle ner och spela basketmatcher och hade två matcher på lördag och en på söndag. Jag berättade hur vi brukade resa och bo, att vi spelade i Elit B och hur bra det har gått. Till sist frågade han om Ingela (vikarierande lagledare och mamma till Alexander) var någon slags recensent som vi släpat med oss. Jag insåg här att åtminstone en propp hade givit vika och avslutade därmed konversationen vänligen men bestämt.

Nu tar vi raskt ett skutt. Framme i hallen efter tunnelbana och trottoartraskning och det är dags för en drabbning mot Värmdö. Vi håller till i Brännkyrkahallen. Den innehåller en stor luftig hall och en liten skithall som möjligtvis duger till dvärgbasket. Självklart är det i lilla hallen vi skall hålla till hela dagen.

Kalldusch. Det är ordet som bäst beskriver den traumatiska upplevelse vi tillsammans i Dragons P92 fick genomleva under 4x10 min. Vi börjar matchen kontrollerat men, efter min konkurrentcoach första time-out, där han (såhär med facit i hand) beordrar en massiv helplanspress mot oss, tappar vi fotfästet totalt. Alla mina grabbar strider in i det sista och gör ändå mycket bra ifrån sig.

Summa summarum; vi förlorar med ca. 40 poäng mot ett mer disciplinerat lag som denna dag var mycket bättre och därmed mer värdig som vinnare än oss. Extremt moget uttryckt. Här kommer den lite mer omogna matchanalysen:

Match 1. Vi förlorar mot jobbiga spelare som springer omkring som dårar och stressar oss, i vanlig stockholmsanda. Domarna gör en hyfsad insats och jag stör mig enormt på deras coach som har mage att påstå att vi är ett dåligt attitydlag. Nästa gång vill jag tveklöst att de ska genomlida en smärtsam förlust utan dess like.

Nu är det äntligen dags för lunch. Jag har på fredagskvällen i takt med Idol 2007 varit tillräckligt kulinarisk för att röra ihop en pastasallad. Självklart värdig att serveras nobelpristagare eller kanske Eritreas utrikesminister. Ett femstjärnigt mästerverk. Fredrik handlar en rEksallad på närmast tillgängliga pizzeria och tillsammans sveper vi ner våra smaskiga maträtter i härlig symbios.

Sedan väljer vi, i brist på val, att se basket i stora hallen. Fredrik somnar efter 7 minuter. Jag försöker bestrida att hamna i samma situation men viker ner mig 3 min. efter min kollegas fall.

Vi vaknar lagom en timme före match nummer 2 och jag vägrar nu att förlora i stundandes korgsbollsfight. Spelarna verkar instämma och vi rivstartar mot KFUM Central. Laget coachas av Mike Banks, f.d basketspelare för Sundsvalls drakar. Numera är han inbiten stockholmare, och vi håller därför en tyst minut.

Inga större problem upplevs i denna underhållande match. Mitt och Fredriks samarbete flyter på bättre och vi känner oss alla mer på banan (ej frukten).

Mitt i matchen går Andreas finger ur led. Detta upplevde jag som fruktansvärt arbetsamt och valde utan större övervägning att gripas av panik. Fredrik är snäppet manligare och äger dessutom fingrar som gått ur led flera gånger. Han tar därför skyndsamt tag i situationen och ”drar” ut fingret och i led igen. Jag nominerar härmed herren Thavenius till veckans hjälte och försöker sedan efter bästa förmåga att ta mitt förnuft till fånga och koncentrera mig igen.

När slutsignalen ljuder har vi vunnit denna match med 7 poäng. Detta kan verka på pottkanten som det populärt heter men, så är inte fallet. Total kontroll från uppkast till tack för god match.

Dags att förtära lördagens kvällsmål. Samtliga stockholmseskapader har vi tillförlitat oss till pizzeria Seher att uppfylla våra krav på middag. De tappra 11 spelare får välja mellan några husmanskosträtter och kvalitén håller europeisk standard, d.v.s avsaknad av både ebola och hagel. Jag och Fredrik valde husets pasta och den satt riktigt bra. Allmänt god stämning har vi, och alla tycks vara nöjd med vad vi under dagen genomfört.

Vi vandrar till hotellet som är av yttersta enstjärniga karaktär. Formula 1 heter detta boendealternativ och det kan inte ha gjorts krångligare.

I varje rum finns en dubbelsäng samt överslaf. Man behöver ej vara Einstein för att snabbt och korrekt räkna ut att 3 personer kan sova i varje rum. Dock har hotellpersonalen skapat en idé och regel om att 2 personer/rum är det maximalt tillåtna. Detta är något som vi vägrar acceptera och detta medför även att incheckningen blir väldigt komplicerad. Ca. 5 man får gömma sig runt hörnet och sedan smyga in i ojämna strömmar o.s.v

Väl inne på rummet slår vi på TV4 och Deal or no deal. Kortfattat ett program där en person försöker tvinga en annan person att sälja en väska, medans Martin Timell kollar på.

Sina mänskliga kvällsbehov uträttas förstås i vanlig ordning på en toalett. Denna återfinns dock ej på rummen, vilket hade varit önskvärt. Toaletten återfinns istället i korridoren och är alldeles blöt. Då talar jag om hela toaletten. Detta beror på att toaletten spolas ner med desinfektionsmedel efter att man använt den. Fullständigt hopplöst kan tyckas och, det stämmer. En grön lampa talar om när spolningen är klar och man kan då fritt gå in och uträtta sina bestyr. Detta är helt klart en av I-landets mest korkade uppfinningar.

Jag och Fredrik spenderar kvällen genom att roa oss i 74 min. Vi väljer här att helt utan riktlinjer dokumentera hotellet genom att fotografera med våra mobilkameror. Bilder är på väg.

Sedan somnar vi.

Klockan ringer 07.00 och det är officiellt söndag. Vi har en match kvar. Denna gång spelar vi i stora hallen och på tallriken ligger 08 söder, redo för styckning. Sist vi var i Sthlm lyckades de med bedriften att vinna över oss med 5 poäng.

Uppkast 09.15 och detta skulle komma att bli en av de bästa matcherna jag någonsin coachat. Det är spännande och jämnt. Matchen står och väger hela tiden. Vi gör en heroisk upphämtning via 13-0 i slutet av andra quartern och visar att Sundsvall aldrig ger sig. Vi håller sedan jämnt fram till slutet.

Det är några få sekunder kvar och vi leder med 2 poäng. Andreas får 2 straffkast och kan här sprida total uppgivenhet hos huvudstadens kämpar. Publiken börjar nu hejdlöst att bua och vissla. Nerverna vandrar ur balans och inget av kasten går i. Söder får en chans bakom 3-poängslinjen men bollen studsar ring och ut. Vi tar returen och får till slut upp bollen till Daniel. Med 3 sekunder kvar, en hel livstid, skickar han iväg ett långskott. Bollen går inte i men, nu avslutas livstiden med en aldrig så välkomnad signal. Matchen är över. Jag sträcker mina händer mot skyn och konstaterar att vi vunnit med 2 poäng.

Grabbarna duschar traditionsenligt och vi beger oss sedan in till T-centralen för att med raska steg vandra mot Burger King. Restauranten som vägrar etablera sig i Sundsvall men som tveklöst besitter den bästa smaken på sina hamburgare. Vi vräker i oss nötkreatur och styr sedan kosan mot Footlocker. Ytterligare ett etablissemang som kompromisslöst vägrar expandera utöver storstädernas gränser. På Footlocker återfinns en uppsjö basketskor samt Jordankläder m.m Godis för basketnördar. Dock blir vi relativt besvikna då det snabbt går upp för oss att det inte fanns mycket av intresse, just för dagen. Nu är det en dryg väntan på att tåget skall avgå mot mer trivsamma miljöer. Vi spenderar en tid på Centralstationen och X2000 transporterar oss sedan hem till tryggheten, Sundsvall. Vi kliver av 17.49 Det är alltid lika skönt att komma hem till återhållsamma individer, stenhus och välkänd infrastruktur.

Det har varit en otroligt givande helg. 2 vinster utav 3 möjliga och jag gratulerar Er som framgångsrikt gissat rätt i min trevliga omröstning. Vi har haft väldigt roligt och jag har lärt mig massa bra saker. Varje resa till Stockholm kommer jag t.ex på minst 5 nya orsaker till varför jag absolut inte vill bosätta mig där. Stockholm – där du lär dig att uppskatta ditt hem. Detta torde vara en slogan men, istället väljer man att stoltsera och skryta om att man är landets huvudstad.

Nu är klockan slagen 00.34 Det är dags att lägga sig och förbereda för sömnen. Jag är jättetrött och valde idag att arbeta istället för att okapitalistiskt sjukskriva sig. Det gick bra och knät höll. Imorgon tänker jag därför pröva lyckan igen. Nya berättelser och nya konstateranden imorgon! Sköt om dig.

Med strävan att lyckas

//Marc

Hej du!

Nyss hemkommen efter en konstig arbetsvecka. Det har varit fredag hela veckan med lite att göra och jag vill absolut inte göra intrycket att klaga. Allting har varit superbt och det enda negativa jag kan komma på är att jag tycks ha blivit beroende av att blogga.

Det första som fick ske efter jobbet var att rulla upp till Balders. Jag drog upp dit för att kitta mig själv med sjukvårdsväska, gameboard, pennor o.s.v

Balders är hallen där vi lär ut gossar och töser konsten att spela korgboll. Det är riktig u-landsvarning på denna hall. Vi spelar basket med två olika korgar. Den ena är sned och den andra är av typen att efter avslut löper man stor risk att landa mot den. Båda två är även felplacerade. Armaturen lyser med sin frånvaro. Vidare är det allmän öststatstämpel gällande toaletterna och klottret är överallt. Man kan under genomgång i omkl. rummen rita sin gameplan direkt på väggen, vilket iofs är revolutionerande i sig.

Dragons driver ett projekt i Kenya där man har byggt en basketplan och man har skänkt bollar o.s.v Jag föreslår att vi flyttar hela verksamheten dit ner. Föräldrarna har uttryckt viss skeptism.

David var där och tränade själv. Njae, inte i Kenya (vilket iofs vore ambitiöst) men på Balders. David är en riktigt duktig spelare. Snacka om självdisciplin och förmågan att kämpa sig till sitt mål. Han är inte den enda!

På tal om spelare så har jag även pratat med Daniel idag som omtänksamt ville höra hur mitt knä mådde. Ammar och Ante var även de förbi och detta var ju ett trevligt inslag på en annars måttligt händelsefull dag.

Det ska som sagt bli roligt att åka imorgon, särskilt när man har så trevliga spelare. Dock börjar jag få lite matchnerver men, det är mest ivrighet och förväntan. Visserligen gruvar jag mig en aning för tågresan, som vanligt. Jag gillar inte konceptet att åka 06.14 på morgonen bara. Blir dessutom lite yr av att åka tåg.

Jag läste i vanlig ordning Caroline Flyborgs blogg idag, där hon nämner att både min och Fredriks blogg är konstant dryg. Vid första anblick missförstod jag då jag bl.a. utläste ordet "deprimerad" men, drog sedan snabbt undan kniven från handleden då jag i nästa mening förstod hur hon menade. Men det slog mig verkligen hur extremt mycket drygande som förekommer och att jag är väldigt dryg. Varför är jag så dryg!? Varför är det så infernaliskt roande att använda ironi i vart och vartannat uttryck?

Svaret måste onekligen bli att vi lever i sanslösa tider. Folk hoppar på varandras huvuden, krig är vardag, man skjuter ner varandra i Skönsberg, djur plågas och Playstation 3 kostar fortfarande för mycket. Vilken förkastlig misär. Det enklaste sättet för mig att tackla det hela är att skoja, dryga och vara allmänt sarkastisk.

Det var en skön reflektion och tackpriset får gå till CF som säkert vill tacka sin producent, mamma och alla fans.

Fotnot: Ett delikat problem som som sker alla som drygar, förr eller senare, är att man upplever svårigheter att tas på allvar. Detta sker dock i särskilda sammanhang och umgängen.

När Fredrik hade lunch var jag där och surrade. Jag pratade även. Annars skulle jag vara enormt irriterande, vilket jag iofs löper stor risk att vara ändå. Bajram hade också vägarna förbi. Det fick mig att inse att det verkligen vore roligt att arbeta tillsammans med dessa charmerande herrar, på deras arbetsplats Telia.  Hoppas hoppas.

Nu ska jag packa för att sedan ge mig iväg till mor och far för en riktig festmåltid. Vi håller alla med om att det är dags att ge mig proviant som ej kostar 20:-/måltiden. Det ska bli riktigt gott. Sedan får jag ju träffa Ramses.

Ramses har tagit på sig rollen som fyrbent utskällare. Han är den bästa hunden jag någonsin hört talas om. Han är brun och hårig och vi har hittat varandra så bra eftersom att vi har detta gemensamt.

Ikväll blir det Idol med min käresta. En käresta som skyndsamt fick åka från skolan upp till vårdcentralen. Det var naturkunskap och den lilla korven lyckades få farlig ånga och ev. syra upp i ögat. Läraren fick således panik och skjutsade t.o.m upp henne till vårdcentralen. Där kunde man dock konstatera att det inte var någon större fara men, man spolade rent ögat.

Vilken väg som helst, det blir Idol och lugna ishockeypuckar ikväll och tidigt sänggående förstås. Såvida jag lyckas stilla mitt nyfunna begär så hörs vi först på söndag. Ta hand om dig och undvik spriten.

Tipset: http://radio.nikita.se

Konstant med glimten i ögat

//Marc

Nu är det kört. Det kokta bogfläsket har blivit sidfläsk. Spiken är i kistan. Pricken är ovanför I:et (vart var det förut?). Jag bloggar på lunchen! Nu är botten nådd. Men jag har inte särskilt roligt och på TV är det bara massa skit. Ordlekar och kärringprogram. McGyver försöker underhålla mig genom att bygga en stridstank av en skärbräda men, det funkar inte för mig.

Lunchen...

Först hämtade jag en kycklingrulle åt Tony. Den införskaffades i vanlig ordning hos Pizzeria Gonzalos. På "Gonzan" tar allting 10 min. att göra och man är alltid välkommen. Även när man går därifrån är man välkommen.

Kycklingrulle är gott. Bra skit. Det är lätt något som man skulle kunna förknippa med Kinarestaurant. De knäckte väl inte idén i tid helt enkelt. Det skulle iofs vara svårt för kineser att få folk sugna på "cyklinglulle". Jag har i varje fall aldrig varit sugen på en sådan.

Bredvid vägen, även jag stör mig på s.k svenskar som inte kan prata ordentligt. Nu syftar jag inte på Bajram, han har ju bevisligen en ursäkt, tillsammans med ett svenskt pass. 

Jag läste Fredriks blogg nyss och även jag väljer nu att ansluta till den armé vars enda kompromisslösa mål är att förinta alla som säger ordet "vart" när det tydligt framgår att det ska vara "blev". Min favoritreplik är följande:

"Näe men, det här vart inte bra. Han vart skitsur och sedan vart det som det vart".

För dig som kliar dig i huvudet så hårt att blodet forsar ut tillsammans med hjärnsubstans, och alltså ej ser felet i ovanstående mening, ring mig så skjutsar jag dig till ett annat land och hjälper dig komma i ordning.

Min egen lunch bestod idag av korv, nudlar och sallad. Vilket extremt whitetrash jag är. Det saknas bara att jag heter Billy och lever med en grävling. Det var dock ganska gott. Jag dränkte det hela i mangorajadressing och låtsades känna smaken av CYKLING! Jag lyckades framgångsrikt och ännu ett lunchproblem var löst. Jag måste se över mina likvida medel och omprioritera så att jag kan handla mat.

Dags för 4 timmars jobbande, vi ses när vi ses som du och jag brukar säga.

Med nästintill full förståelse

//Marc

Rubriken har inget med innehållet att göra. Som vanligt är det tjejen i brevet som har betalat för filmen.

Igår tragglade jag mig igenom arbetsdagen med ett värkande knä. Hem och käkade och sedan fick det bli akuten. På akuten sitter det fullt med akut sjuka människor. Det var så mycket folk att det var ont om sittplatser. Det kändes som att jag var på Oleary´s (O streck i himlen learys).

Jag satt på en blå barnstol i ungefär 10 min. innan en sköterska ropade mitt namn.

Eftersom att man oftast brukar få sitta på akuten i några timmar, såg jag detta som fullständigt magnifikt. Det visade sig dock att jag enbart flyttades in till ett ensamt undersökningsrum där jag fick ligga och vänta i 2 timmar. Det är sådär det känns att sitta i fängelse. Förutom att de som gjort sig skyldiga till hemskheter vars repressalier innebär inburning, har en TV på rummet. Som på hotell alltså. Det kändes som att någon jävlades med mig. Jag sitter mycket hellre ute bland alla akut sjuka och kollar på televisionen de har där.

Efter ett bra tag kom så den legitmerade läkaren Granström in. Hon såg trivsam ut och verkade onekligen ha fötterna på golvet. Vilket fler och fler har. Hon började bläddra i min telefonboksliknande journal. Vi kom dock tillsammans raskt fram till att något var löst i mitt arma knä. Vilket otroligt sämst knä. Skulle det finnas en tävling/gala så skulle mitt knä möjligen nomineras till sämsta biroll eller kanske bästa ljudeffekt.

Man såg inget på röntgen men utlåtandet blev följande; 2 veckors sjukskrivning och operation inom 6 veckor. Jag ber om ursäkt, men vad ska jag göra i 2 veckor!? Eftersom jag är en otroligt ambitiös svensk medborgare ser jag det som omöjligt att fylla ut tiden, sittandes hemma. Dessutom har jag väl inte råd att vara borta. För att inte tala om den misär som kommer utbrista på min arbetsplats.

Operationen kan jag ändå se fram emot. Det ska bli skönt att få ut den lösa biten, spola rent och förhoppningsvis kan man sedan röra sig civiliserat. Jag ser inte klok ut nu, eftersom att jag haltar omkring som veckans MTV-neger.

Vintern är i varje fall här nu. Snön har fallit och ligger faktiskt kvar överallt förutom på vägen. På vägen är det bara halt. Särskilt på vägen ner till jobbet. Detta fick jag uppleva kort efter att jag försovit mig och naturligtvis, stressat iväg. Det var väl ingen ko på isen men, väl en tysk med en asiat i. Det blir till att byta under helgen. Däck alltså.

Fast egentligen, under helgen ska det mesta hända i Sthlm! Jag upprepar detta för tredje gången eftersom det ska bli jolly fun som de säger i Chile. Jag ser särskilt fram emot denna resa eftersom vi har 3 riktigt bra matcher och laget verkar taggat!

Http://www.sportnik.com/dragons92 is the place to be om man vill följa.

Här följer övriga punkter.

• Jag testar facebook, vilket är fullständigt förvirrande. Men jag kanske vänjer mig.

• Vidare har jag bestämt mig för att inte spela basket denna säsong. Det funkar ju faktiskt inte då detta inofficiellt kräver rörelseförmåga över 20%. 

• Jag läste i tidningen att ett 50-tal ungdomar samlats på Navet för att göra upp med anländande Matforsbor. Detta var ju fantastiskt väluppfostrat. Snacka om att ha lite att göra. Om man bestämmer sig för att åka till Navet, för att vara på Navet. Ja, då har man allvarliga problem. Navet är Sundsvalls bussterminal. Polisen var där och agerade dagisfröken och man beslagtog en butterflykniv. Föräldrarna till dessa snorungar satt väl på sina arbetsplatser i tron att deras välartade barn satt hemma och studerade inför kommande prövningar. Engagera dig lite och någon slipper bli ihjälslagen nästa vecka.

• Om du läser detta, kommentera gärna och säg vem du är. På det viset stillar du min nyfikenhet, vilket du visserligen inte får ut något av. Gör vad fan du vill!?

Tills nästa gång, då jag förhoppningsvis har en reseberättelse med sprudlande detaljer att delge, sköt om dig och ha en bra helg. Det är du med stort D, värd!

Högaktningsfullt

//Marc

Tjoho!

Vad har hänt sedan sist i mitt så rigoröst planerade liv?

Igår hade vi då träningsmatch mot Lars-Oves s.k B-lag, Dragons B. Fredrik var där och tog minnesanteckningar, vilket trevligt iniativ! Publiken fanns även på plats i form av föräldrar till motståndarlagets gossar, också Caroline och Diana Flyborg. Man kan hoppas att de hejade på vårat lag!?

Jag hejade på mitt lag och gastade på i vanlig ordning. Tyvärr blev det storstryk eftersom vi var alldeles för rädda mot de större och äldre Dragons B. Det är Sthlm i helgen som sagt och det här var väl inte riktigt vad man behövde. Men på träningspasset ikväll ska vi få alla på humör inför fjollträsk!

Undrar hur det känns egentligen för 08:orna (som kekar reker i greklan´) när det kommer ett gäng norrlänningar och spöar skiten ur dom. Vid ett tillfälle klev en finnig liten 08 fram till mig efter en match. Han tackade för sig men lade påpassligt till: "Öh, typ Sundsvall, öh, eeer inte det typ långt bort?". Jo, det är otroligt långt bort, svarade jag. För en Stockholmare anses det en tämligen lång bit att färdas, då man tar sig från Rinkeby in till stan. In till stan för att keeeka liksom.

Före gårdagens match pluggade jag matematik. Matematik är som dans. Många vet vad det är, många har försökt, många misslyckas men, mår ändå rätt bra eftersom att man kan leva utan kunskapen. Jag hade begett mig till min far. Alexandra också. Han skulle undervisa oss. Han körde stenhårt med Alex och förklarade i rask takt att "det här är lätt som en plätt".

Då jag är en mycket skicklig dansör gav jag mig på matematiken med flaggan i topp. Denna gång gäller det Matematik C. Boken är pedagogiskt framställd och anpassad förståndshandikappade. Jag fattar dock ingenting.

Nya tag ikväll! Jag ska även ge mig på historian, som är mycket enklare. Den handlar ju i princip om gubbar som gjorde för tiden uppfattat, stora ting. Som att skjuta kanonkulor och revoltera av diverse anledningar.

För övrigt så skall för den breda skaran meddelas att jag har svårigheter att gå idag. Ni förstår, jag har knän som är sämre än min 85-årige farbrors. Jag har opererat knäna 8 ggr. och nu verkar det vara dags igen. När jag vaknade 07.56 var knät helt stelt. Jag blir så uppgiven. Förhoppningsvis klarar jag av att halta runt i Sthlm, för dit ska jag!

Tyvärr får jag nog inse att mitt eget basketspelande återigen får läggas ner denna säsong. När jag kommer hem ska jag bygga en hylla, så att jag kan lägga skorna där. Sedan ska jag kasta in handuken. Någonstans.

I övrigt är allt som vanligt. Här sitter jag på lilla firman och arbetar mig till bättre tider. Jag har fikat och läst tidningen där det står samma sak som alltid. Madeleine är borta, folk slår ihjäl varandra, soccarna klagar över att arbetslösa inte får lika mycket pengar som heltidsjobbande och nu har man även kommit fram till att denna blogg är cancerframkallande. Sorry.

Den stora nyheten är ändå att vintern är här! Jippie, mer vitt i min omgivning. Snön skall falla som aldrig förr och som vanligt väntas KAOS! I Sverige är man jättedålig på att förhindra kaos. I 135395484 år har snön kommit vid ungefär samma tillfälle. De senaste 60 åren har meterologer berättat för oss 80 ggr./dag vad vi ska få för väder. När vintern och första snön kommer blir det halt och bilen glider fram. Man måste skotta. Man får snö i nacken och risken för snöbollskrig är överhängande. Ändå blir det kaos eftersom det kom så oväntat.

Jag har så sent som igår monterat motorvärmaruttaget på beamern och är således väl förberedd. Jag hoppas dock att snökaoset ej innebär att man får sitta fast i tåget påväg hem från Sthlm, mitt i ingenstans. Som förra året då vi fastnade i Söderhamn. Som ligger mitt i ingenstans alltså. Lokföraren försökte hastigt lugna ner oss genom att berätta att, trots att han kört tåg i 35 år så hade detta aldrig hänt honom. Det hjälpte i ungefär 1 ½ minut. Sedan fick jag panik. Som tur var vågade vår tappre rälsriddare styra kosan mot Hudiksvall. Därifrån blev det buss. Besvikelsen var ändå påtaglig då vi kom hem, eftersom större delen av laget deppade över att de nu blev tvungna att faktiskt gå i skolan dagen därpå.

Men vi håller tummarna för undertecknad att tågresan går bra. Jag är nämligen inget fan av just detta sätt att resa!

More to come, stay tuned!

Sincerely

//Marc

Nu börjar vi!

Min käre vapendragare Fredrik har nu förklarat varför man bloggar och han fick även i detalj beskriva vad jag ska skriva. Det ska tydligen innehålla "vad fan jag vill". Det låter ju fördelaktigt.

Mitten av arbetsveckan är det och min arbetsplats har aldrig kännts mer meningslös. Surret från kopieringsmaskiner och omgivningen bestående av papper börjar påverka mitt beteende. Negativt. Men ikväll är det träningsmatch mot B-laget och till helgen är det dags för Sthlm! Då talar jag förstås om laget jag coachar. Detta ser jag väldigt fram emot. Fredrik ska följa med och coacha eftersom Anders har jour. Tror det blir kanon. 3 matcher, 3 vinster.

Laget jag spelar i hade träning igår. Efter den hårda förlusten i torsdags var det dags för ett lagsnack. Per tog tag i trådarna och predikade lagspel. Kamo höll med, vilket måste vara definitionen av ironi. Vidare så var det bara Joel som räckte upp handen då frågan löd: "Var det någon som ens tyckte att det var roligt att spela sist?". Joel är skön. Okomplicerad.

Mitt förslag är att vi passar bollen och rör oss, samt slutar gnälla så förbannat. Ibland låter det som att vissa har mens eller psykiska problem.

Snacket avslutades då Emil stått still för länge och behövde röra sig. Det är nackdelen med duracellkaniner. De går och går och går och går, även om du inte vill det!? Men det var alltså dags för träning nu och mitt knä höll i 38 sekunder. Jag blev sedan allmänt deprimerad, tog och klädde på mig och åkte hem.

Väl hemma så blev jag tvungen att fästa mitt datorbord på väggen, såsom det oannonserat lossnat!? Jag vill även här passa på att slå ett stort slag för gipsväggen, som nog är den mest korkade uppfinningen sedan Minicall.

Väl kämpat satt bordet på plats igen efter 30 min. slit.

Lägenheten i övrigt börjar faktiskt kännas klar nu. Jag "behöver" matta, soffbord, hallspegel samt döva grannar. Det sistnämnda är beställt från Polen men tydligen har leveransen slarvats bort och nu har man inte "hört" något mer. Blir till att lägga en ny order.

Mina grannar har sedan min inflytt, flytt byggnaden. De skyller på att de fått barn. Jag kanske ser ut som en pedofil.

I veckan fick jag en lapp i brevlådan där det stod att någon kastat ägg på Birgittas rutor. Någon hade även kastat apelsinskal på hennes balkong. Vem fan är Birgitta!? Det kan ju vara så att någon snäll tonåring ville hjälpa till med bakningen hos Birgitta. Om man tar typ ägg, mjöl, vatten och deg (?) och sedan river ner apelsinskal, får man en jättegod apelsinkaka. Jag ska säga det till Birgitta. Då slipper hon vara rädd.

Själv väntar jag bara på att någon ska slänga bananskal mot mig och be mig åka hem till Schweiz. 

Över till något mycket mer seriöst, Prison Break. Det måste lätt vara den bästa serien. Igår dog dock Sarah. Men det kan ju inte vara for real!? Sorry om jag förstörde serien nu för Er som håller er till svenskt TV-tittande. Skön serie iaf, still going strong!

Nu ska jag jobba vidare, tydligen får jag inte betalt för att sitta och blogga.

Yours truly

/Marc