God fredag!

Nu är det halloween. Ett fenomen som inte fanns då jag växte upp och var i denna ”knacka dörr, kräva godis eller hota med bus -åldern”.

Detta amerikanska fenomen är dock ganska trevligt. Redan i onsdagskväll knackade det på min port. Jag valsade lugnt fram, öppnade dörren och drabbades kort därefter utav hjärtsvikt. Utanför dörren stod fyra välmaskerade små barnrumpor med varsina påsar vidutsträckta. BUS ELLER GODIS! Skrek de. Jag började genast grina av rädsla och sprang in på toaletten. Där tog jag mig samman för att sedan möta skräcken i vitögat.

Jag förklarade vänligt och pedagogiskt att jag inte riktigt förstått att det var idag (onsdag) och att jag inte hade något godis. Barnen suckade tillsammans och tyckte att jag var en fullständig katastrof. De förklarade vresigt att det visst var idag som det var halloween.

Jag frågade direkt om jag kunde få välja bus och vad de i sådana fall skulle göra? Ena pojken, som agerade som någon slags Dracula tillika gängledare, berättade bestämt att jag fick välja alternativet bus men, att de inte hade något egentligt bus.

Jag gav dem en halv påse chips och slängde igen dörren. De sa att jag var bäst hittills. Ikväll ska jag köpa 3 kg. godis samt ett basebollträ. Det gäller att vara beredd.

Halloween eller Allhelgona ger mig egentligen bara en tanke. Ett minne.

Jag var i mina bästa år och mitt uppe i min process att bli konfirmerad. Det var just allhelgona och vi skulle nu hedra de döda i Gustav Adolfs församling. Det var fullsatt i kyrkan och präst Ulf predikade och läste upp namnen på de som gått bort under året, och tände även ett ljus för vardera person.

Vår uppgift som konfirmander var att bilda två led och langa ljus för ljus, upp till själva tronen. Detta är ju utan tvekan rätt simpla arbetsuppgifter.

Problemet var att jag p.g.a av alla förbenade ljus inte fick särskilt mycket syre. Jag bestämde mig därför för att svimma. Som tur var tog en utav guds förtroendevalda emot mig, så att jag slapp slå huvudet i betonggolvet. Dock var det hela något pinsamt och mina kära vänner Marcus och Hannes ställdes i chocktillstånd, eftersom de trodde att jag hastigt lämnat denna värld.

Sedan jag skrev senast har följande saker skett.

Torsdag, och jag jobbade som aldrig förr. Det var så mycket jobb att jag kände mig anställd. Efter arbetande i timmar 8 kom Anders förbi och vi drog oss hem till mig och samtalade över en bit mat. Efter trevliga anekdoter åkte vi med mätta magar ner till Sporthallen. Det var basketmatch mellan Saints utvecklingslag samt Jims 92-tjejer. De är inte 92 st. till antalet.

En dålig kvalité på allt från administrativa delar till det här med konsten att spela bra basket. Det var lite synd men ändå rätt underhållande att se att det faktiskt är jämnt lagen emellan. Dessutom slutar jag aldrig förvånas över det engagemang som många föräldrar visar och bidrar med, just till dessa dammatcher. Det är alltid relativt mycket föräldrar på läktaren och de är inte rädda för att fälla kommentarer. Jag stormtrivs och det här är något jag saknar på våra ”kyrkmatcher” på balders.

Vi hann se halva matchen som sedan utvecklingslaget skulle komma att vinna, på något vis. I vilket fall så genomförde vi sedan säsongens hårdaste träning med grabbarna. Den innehöll allt från 26 baslinjer i rad, till våldsamt hård fysisk styrketräning. Ammar blev tvungen att spy och Oliver påstod på slutet att jag var sjuk i huvudet. Bättre betyg på en fysträning kan man med andra ord inte få. Bra jobbat små (snart större) gossar!

Idag sitter jag på jobbet, seriöst sysslolös. Vi jobbar halvdag idag vilket är skönt för de flesta men, tyvärr inte särskilt fördelaktigt på mitt jobb. Här har ”man” fått för sig att halvdag går till som följande; Ingen tar lunch och man slutar kl. 14.00 Man jobbar alltså 6 timmar istället för 8. Borde inte det innebära en ”trekvartsdag”?

Jo, jag har bestridit denna underliga regel men har ej fått gehör. En halvdag är en halv dag, som i att man arbetar en halv arbetsdag.  Är detta på något vis oklart?

När jag kommer hem ska jag sätta upp en ny matbordslampa och kanske att man får upp spegeln? Ett projekt som går väldigt långsamt. Men det får ta sin tid. Resultatet blir bäst då och, detta är en utpräglad metod.

Mer om allt och helgens innehåll vid senare tillfälle! Puss o kram, vi ses på stan.

Lika irriterande som svår att vara utan

//Marc