Godafton!

Det här är senilnytt med Bengt Alzheimer. Fredrik, minns du? Bra skit.

Vanligtvis skulle jag lika sällan som aldrig använda ett internskämt såhär på min offentligt visade blogg. Ikväll kunde jag dock inte stå emot frestelsen. Dock så kämpade jag febrilt. Jag ber naturligtvis om ursäkt om någon tar sig illa vid. Dags för blogg är det!

Inte mycket har hänt sedan sist. En arbetsdag är avklarad och knäet, ja det höll återigen. Mina arbetsuppgifter består i korthet av att kopiera papper och köra bil. Vi är en kopieringsbyrå. Kunder kommer in med pärmar och ritningar och vi kopierar. Vidare gör vi även affischer, broschyrer, visitkort och annat trams.

Så fruktansvärt oglamoröst. Om någon frågar mig vad jag gör brukar jag däremot respondera med ett helt annat svar, och detta är vad jag har fabricerat fram; ”jo men, jag jobbar som yrkeschaufför/maskinoperatör på ett rikstäckande IT-företag vid namn Arkitektkopia.” Responsen brukar sedan bli blandad.

På Arkitektkopia är vi 3 st. som jobbar. Det är jag, Tony och Krister. Det tog mig ca. 1 år att förstå att mina enda två arbetskamrater är bröder. Det hade ju underlättat om de berättat det. Tony gillar Iron Maiden. Han är även tränare i kramsport. Brottningen kallas det också men, kramning är mer verklighetsförankrat. Krister är chef och även helt intellektuellt befriad från kunskaper i hur man använder apparater som påbörjade sina glansdagar under tidigt 80-tal, som datorer.

Sedan har vi mig då. En kille som gillar R´n´B, basket och vars enda glädje med detta jobb är att kunna uträtta privata ärenden med firmabilen. Vilken soppa. Tänk Er en grekisk tragedi. Denna skulle aldrig kunna överträffa våran eventuella firmafest.

Efter jobbet åkte jag hem till Alexandra för att bli serverad lasagne. Hennes mamma tyckte synd om mig nu när jag är så fattig, vilket jag faktiskt är, och valde därför (läs: kände sig tvingad) att bjuda mig på mat. Allt för att jag ska slippa vigilera. Lasagnen var väldigt god och nu klarar jag mig några dagar kanske.

Kvällen har sedan spenderats oavkortat framför TV:n. Man kan tycka att jag borde uppleva välbehag och njutning av att äntligen få ha en fri kväll helt utan uppgifter och krav men, faktum är att jag blir rastlös och inte vet vart jag ska ta vägen. En ny sådan dag kommer imorgon och jag måste börja framställa en plan. En adekvat aktivitetsplan. Vi får se hur det går.

Kvällens plan var att se på film. Dock så befann sig Alex och hennes klasskamrat, tillika goda vän My, i min lägenhet. De hade positionerat sig här för att studera naturkunskap. Detta grundade för att jag knappt kunde höja till volymskalans ingångsnivå eller ens kolla på TV.

Istället för att beivra denna grova orättvisa satte jag mig istället i soffan med TV:n på muting. Snacka om altruism. Jag är så väluppfostrad.

I vilket fall blev jag förstås tvungen att blogga, och jag har nu åtminstone tillkännagivet min något komiska arbetssituation. Den blir egentligen bara värre och värre ju mer jag förtäljer. Jag sparar därför de roligaste ögonblicken tills lite senare och hoppas att du håller till godo. Du som inte känner mig är i varje fall ett steg närmare kartläggningen av vem jag egentligen är. Detta får väl ses som ett framsteg?

Detta får duga som bulletin, nu vill jag att du sover så gott!

Ständig streber

//Marc Möller

God dag, god afton och god morgon!

Hoppas du mår bra.

Här följer en avancerat detaljerad reseberättelse från Sthlm samt den allmänt underhållande resan jag gärna önskar kalla för mitt liv.

Allting du läser är 100% sanning men, chansen att föregående påstående stämmer är tyvärr bara noterat till föga 47,3%.

Klockan är 05.00 på lördag morgon när min mobila telefon helt planenligt påbörjade alarmeringen. Ändå vaknar jag i fullständig panik och tror att jag missat tåget. Tåget som 06.14 skall ta mig via räls till den kungliga huvudstaden. Staden där våran konung regerar i gott sällskap av dryghet, stress och talfel.

Ombord på tåget och jag och Fredrik somnar tämligen omgående och jag vaknar inte förräns i Uppsalatrakten. Fredrik hade då blivit en medelålders man som jag aldrig sett förut. Denne man var bevisligen den rättfärdige ägaren till just denna sittplats. Tågresan neröver var odramatisk och tråkig ända fram till Arlanda. Då beslöt sig den mystiske mannen bredvid att inleda en konversation. Han verkade egentligen ha samtliga proppar i skåpet. Vi språkade om mitt ressyfte och jag delade givmilt med mig av samtlig information; att vi skulle ner och spela basketmatcher och hade två matcher på lördag och en på söndag. Jag berättade hur vi brukade resa och bo, att vi spelade i Elit B och hur bra det har gått. Till sist frågade han om Ingela (vikarierande lagledare och mamma till Alexander) var någon slags recensent som vi släpat med oss. Jag insåg här att åtminstone en propp hade givit vika och avslutade därmed konversationen vänligen men bestämt.

Nu tar vi raskt ett skutt. Framme i hallen efter tunnelbana och trottoartraskning och det är dags för en drabbning mot Värmdö. Vi håller till i Brännkyrkahallen. Den innehåller en stor luftig hall och en liten skithall som möjligtvis duger till dvärgbasket. Självklart är det i lilla hallen vi skall hålla till hela dagen.

Kalldusch. Det är ordet som bäst beskriver den traumatiska upplevelse vi tillsammans i Dragons P92 fick genomleva under 4x10 min. Vi börjar matchen kontrollerat men, efter min konkurrentcoach första time-out, där han (såhär med facit i hand) beordrar en massiv helplanspress mot oss, tappar vi fotfästet totalt. Alla mina grabbar strider in i det sista och gör ändå mycket bra ifrån sig.

Summa summarum; vi förlorar med ca. 40 poäng mot ett mer disciplinerat lag som denna dag var mycket bättre och därmed mer värdig som vinnare än oss. Extremt moget uttryckt. Här kommer den lite mer omogna matchanalysen:

Match 1. Vi förlorar mot jobbiga spelare som springer omkring som dårar och stressar oss, i vanlig stockholmsanda. Domarna gör en hyfsad insats och jag stör mig enormt på deras coach som har mage att påstå att vi är ett dåligt attitydlag. Nästa gång vill jag tveklöst att de ska genomlida en smärtsam förlust utan dess like.

Nu är det äntligen dags för lunch. Jag har på fredagskvällen i takt med Idol 2007 varit tillräckligt kulinarisk för att röra ihop en pastasallad. Självklart värdig att serveras nobelpristagare eller kanske Eritreas utrikesminister. Ett femstjärnigt mästerverk. Fredrik handlar en rEksallad på närmast tillgängliga pizzeria och tillsammans sveper vi ner våra smaskiga maträtter i härlig symbios.

Sedan väljer vi, i brist på val, att se basket i stora hallen. Fredrik somnar efter 7 minuter. Jag försöker bestrida att hamna i samma situation men viker ner mig 3 min. efter min kollegas fall.

Vi vaknar lagom en timme före match nummer 2 och jag vägrar nu att förlora i stundandes korgsbollsfight. Spelarna verkar instämma och vi rivstartar mot KFUM Central. Laget coachas av Mike Banks, f.d basketspelare för Sundsvalls drakar. Numera är han inbiten stockholmare, och vi håller därför en tyst minut.

Inga större problem upplevs i denna underhållande match. Mitt och Fredriks samarbete flyter på bättre och vi känner oss alla mer på banan (ej frukten).

Mitt i matchen går Andreas finger ur led. Detta upplevde jag som fruktansvärt arbetsamt och valde utan större övervägning att gripas av panik. Fredrik är snäppet manligare och äger dessutom fingrar som gått ur led flera gånger. Han tar därför skyndsamt tag i situationen och ”drar” ut fingret och i led igen. Jag nominerar härmed herren Thavenius till veckans hjälte och försöker sedan efter bästa förmåga att ta mitt förnuft till fånga och koncentrera mig igen.

När slutsignalen ljuder har vi vunnit denna match med 7 poäng. Detta kan verka på pottkanten som det populärt heter men, så är inte fallet. Total kontroll från uppkast till tack för god match.

Dags att förtära lördagens kvällsmål. Samtliga stockholmseskapader har vi tillförlitat oss till pizzeria Seher att uppfylla våra krav på middag. De tappra 11 spelare får välja mellan några husmanskosträtter och kvalitén håller europeisk standard, d.v.s avsaknad av både ebola och hagel. Jag och Fredrik valde husets pasta och den satt riktigt bra. Allmänt god stämning har vi, och alla tycks vara nöjd med vad vi under dagen genomfört.

Vi vandrar till hotellet som är av yttersta enstjärniga karaktär. Formula 1 heter detta boendealternativ och det kan inte ha gjorts krångligare.

I varje rum finns en dubbelsäng samt överslaf. Man behöver ej vara Einstein för att snabbt och korrekt räkna ut att 3 personer kan sova i varje rum. Dock har hotellpersonalen skapat en idé och regel om att 2 personer/rum är det maximalt tillåtna. Detta är något som vi vägrar acceptera och detta medför även att incheckningen blir väldigt komplicerad. Ca. 5 man får gömma sig runt hörnet och sedan smyga in i ojämna strömmar o.s.v

Väl inne på rummet slår vi på TV4 och Deal or no deal. Kortfattat ett program där en person försöker tvinga en annan person att sälja en väska, medans Martin Timell kollar på.

Sina mänskliga kvällsbehov uträttas förstås i vanlig ordning på en toalett. Denna återfinns dock ej på rummen, vilket hade varit önskvärt. Toaletten återfinns istället i korridoren och är alldeles blöt. Då talar jag om hela toaletten. Detta beror på att toaletten spolas ner med desinfektionsmedel efter att man använt den. Fullständigt hopplöst kan tyckas och, det stämmer. En grön lampa talar om när spolningen är klar och man kan då fritt gå in och uträtta sina bestyr. Detta är helt klart en av I-landets mest korkade uppfinningar.

Jag och Fredrik spenderar kvällen genom att roa oss i 74 min. Vi väljer här att helt utan riktlinjer dokumentera hotellet genom att fotografera med våra mobilkameror. Bilder är på väg.

Sedan somnar vi.

Klockan ringer 07.00 och det är officiellt söndag. Vi har en match kvar. Denna gång spelar vi i stora hallen och på tallriken ligger 08 söder, redo för styckning. Sist vi var i Sthlm lyckades de med bedriften att vinna över oss med 5 poäng.

Uppkast 09.15 och detta skulle komma att bli en av de bästa matcherna jag någonsin coachat. Det är spännande och jämnt. Matchen står och väger hela tiden. Vi gör en heroisk upphämtning via 13-0 i slutet av andra quartern och visar att Sundsvall aldrig ger sig. Vi håller sedan jämnt fram till slutet.

Det är några få sekunder kvar och vi leder med 2 poäng. Andreas får 2 straffkast och kan här sprida total uppgivenhet hos huvudstadens kämpar. Publiken börjar nu hejdlöst att bua och vissla. Nerverna vandrar ur balans och inget av kasten går i. Söder får en chans bakom 3-poängslinjen men bollen studsar ring och ut. Vi tar returen och får till slut upp bollen till Daniel. Med 3 sekunder kvar, en hel livstid, skickar han iväg ett långskott. Bollen går inte i men, nu avslutas livstiden med en aldrig så välkomnad signal. Matchen är över. Jag sträcker mina händer mot skyn och konstaterar att vi vunnit med 2 poäng.

Grabbarna duschar traditionsenligt och vi beger oss sedan in till T-centralen för att med raska steg vandra mot Burger King. Restauranten som vägrar etablera sig i Sundsvall men som tveklöst besitter den bästa smaken på sina hamburgare. Vi vräker i oss nötkreatur och styr sedan kosan mot Footlocker. Ytterligare ett etablissemang som kompromisslöst vägrar expandera utöver storstädernas gränser. På Footlocker återfinns en uppsjö basketskor samt Jordankläder m.m Godis för basketnördar. Dock blir vi relativt besvikna då det snabbt går upp för oss att det inte fanns mycket av intresse, just för dagen. Nu är det en dryg väntan på att tåget skall avgå mot mer trivsamma miljöer. Vi spenderar en tid på Centralstationen och X2000 transporterar oss sedan hem till tryggheten, Sundsvall. Vi kliver av 17.49 Det är alltid lika skönt att komma hem till återhållsamma individer, stenhus och välkänd infrastruktur.

Det har varit en otroligt givande helg. 2 vinster utav 3 möjliga och jag gratulerar Er som framgångsrikt gissat rätt i min trevliga omröstning. Vi har haft väldigt roligt och jag har lärt mig massa bra saker. Varje resa till Stockholm kommer jag t.ex på minst 5 nya orsaker till varför jag absolut inte vill bosätta mig där. Stockholm – där du lär dig att uppskatta ditt hem. Detta torde vara en slogan men, istället väljer man att stoltsera och skryta om att man är landets huvudstad.

Nu är klockan slagen 00.34 Det är dags att lägga sig och förbereda för sömnen. Jag är jättetrött och valde idag att arbeta istället för att okapitalistiskt sjukskriva sig. Det gick bra och knät höll. Imorgon tänker jag därför pröva lyckan igen. Nya berättelser och nya konstateranden imorgon! Sköt om dig.

Med strävan att lyckas

//Marc