Tjoho!

Vad har hänt sedan sist i mitt så rigoröst planerade liv?

Igår hade vi då träningsmatch mot Lars-Oves s.k B-lag, Dragons B. Fredrik var där och tog minnesanteckningar, vilket trevligt iniativ! Publiken fanns även på plats i form av föräldrar till motståndarlagets gossar, också Caroline och Diana Flyborg. Man kan hoppas att de hejade på vårat lag!?

Jag hejade på mitt lag och gastade på i vanlig ordning. Tyvärr blev det storstryk eftersom vi var alldeles för rädda mot de större och äldre Dragons B. Det är Sthlm i helgen som sagt och det här var väl inte riktigt vad man behövde. Men på träningspasset ikväll ska vi få alla på humör inför fjollträsk!

Undrar hur det känns egentligen för 08:orna (som kekar reker i greklan´) när det kommer ett gäng norrlänningar och spöar skiten ur dom. Vid ett tillfälle klev en finnig liten 08 fram till mig efter en match. Han tackade för sig men lade påpassligt till: "Öh, typ Sundsvall, öh, eeer inte det typ långt bort?". Jo, det är otroligt långt bort, svarade jag. För en Stockholmare anses det en tämligen lång bit att färdas, då man tar sig från Rinkeby in till stan. In till stan för att keeeka liksom.

Före gårdagens match pluggade jag matematik. Matematik är som dans. Många vet vad det är, många har försökt, många misslyckas men, mår ändå rätt bra eftersom att man kan leva utan kunskapen. Jag hade begett mig till min far. Alexandra också. Han skulle undervisa oss. Han körde stenhårt med Alex och förklarade i rask takt att "det här är lätt som en plätt".

Då jag är en mycket skicklig dansör gav jag mig på matematiken med flaggan i topp. Denna gång gäller det Matematik C. Boken är pedagogiskt framställd och anpassad förståndshandikappade. Jag fattar dock ingenting.

Nya tag ikväll! Jag ska även ge mig på historian, som är mycket enklare. Den handlar ju i princip om gubbar som gjorde för tiden uppfattat, stora ting. Som att skjuta kanonkulor och revoltera av diverse anledningar.

För övrigt så skall för den breda skaran meddelas att jag har svårigheter att gå idag. Ni förstår, jag har knän som är sämre än min 85-årige farbrors. Jag har opererat knäna 8 ggr. och nu verkar det vara dags igen. När jag vaknade 07.56 var knät helt stelt. Jag blir så uppgiven. Förhoppningsvis klarar jag av att halta runt i Sthlm, för dit ska jag!

Tyvärr får jag nog inse att mitt eget basketspelande återigen får läggas ner denna säsong. När jag kommer hem ska jag bygga en hylla, så att jag kan lägga skorna där. Sedan ska jag kasta in handuken. Någonstans.

I övrigt är allt som vanligt. Här sitter jag på lilla firman och arbetar mig till bättre tider. Jag har fikat och läst tidningen där det står samma sak som alltid. Madeleine är borta, folk slår ihjäl varandra, soccarna klagar över att arbetslösa inte får lika mycket pengar som heltidsjobbande och nu har man även kommit fram till att denna blogg är cancerframkallande. Sorry.

Den stora nyheten är ändå att vintern är här! Jippie, mer vitt i min omgivning. Snön skall falla som aldrig förr och som vanligt väntas KAOS! I Sverige är man jättedålig på att förhindra kaos. I 135395484 år har snön kommit vid ungefär samma tillfälle. De senaste 60 åren har meterologer berättat för oss 80 ggr./dag vad vi ska få för väder. När vintern och första snön kommer blir det halt och bilen glider fram. Man måste skotta. Man får snö i nacken och risken för snöbollskrig är överhängande. Ändå blir det kaos eftersom det kom så oväntat.

Jag har så sent som igår monterat motorvärmaruttaget på beamern och är således väl förberedd. Jag hoppas dock att snökaoset ej innebär att man får sitta fast i tåget påväg hem från Sthlm, mitt i ingenstans. Som förra året då vi fastnade i Söderhamn. Som ligger mitt i ingenstans alltså. Lokföraren försökte hastigt lugna ner oss genom att berätta att, trots att han kört tåg i 35 år så hade detta aldrig hänt honom. Det hjälpte i ungefär 1 ½ minut. Sedan fick jag panik. Som tur var vågade vår tappre rälsriddare styra kosan mot Hudiksvall. Därifrån blev det buss. Besvikelsen var ändå påtaglig då vi kom hem, eftersom större delen av laget deppade över att de nu blev tvungna att faktiskt gå i skolan dagen därpå.

Men vi håller tummarna för undertecknad att tågresan går bra. Jag är nämligen inget fan av just detta sätt att resa!

More to come, stay tuned!

Sincerely

//Marc

Nu börjar vi!

Min käre vapendragare Fredrik har nu förklarat varför man bloggar och han fick även i detalj beskriva vad jag ska skriva. Det ska tydligen innehålla "vad fan jag vill". Det låter ju fördelaktigt.

Mitten av arbetsveckan är det och min arbetsplats har aldrig kännts mer meningslös. Surret från kopieringsmaskiner och omgivningen bestående av papper börjar påverka mitt beteende. Negativt. Men ikväll är det träningsmatch mot B-laget och till helgen är det dags för Sthlm! Då talar jag förstås om laget jag coachar. Detta ser jag väldigt fram emot. Fredrik ska följa med och coacha eftersom Anders har jour. Tror det blir kanon. 3 matcher, 3 vinster.

Laget jag spelar i hade träning igår. Efter den hårda förlusten i torsdags var det dags för ett lagsnack. Per tog tag i trådarna och predikade lagspel. Kamo höll med, vilket måste vara definitionen av ironi. Vidare så var det bara Joel som räckte upp handen då frågan löd: "Var det någon som ens tyckte att det var roligt att spela sist?". Joel är skön. Okomplicerad.

Mitt förslag är att vi passar bollen och rör oss, samt slutar gnälla så förbannat. Ibland låter det som att vissa har mens eller psykiska problem.

Snacket avslutades då Emil stått still för länge och behövde röra sig. Det är nackdelen med duracellkaniner. De går och går och går och går, även om du inte vill det!? Men det var alltså dags för träning nu och mitt knä höll i 38 sekunder. Jag blev sedan allmänt deprimerad, tog och klädde på mig och åkte hem.

Väl hemma så blev jag tvungen att fästa mitt datorbord på väggen, såsom det oannonserat lossnat!? Jag vill även här passa på att slå ett stort slag för gipsväggen, som nog är den mest korkade uppfinningen sedan Minicall.

Väl kämpat satt bordet på plats igen efter 30 min. slit.

Lägenheten i övrigt börjar faktiskt kännas klar nu. Jag "behöver" matta, soffbord, hallspegel samt döva grannar. Det sistnämnda är beställt från Polen men tydligen har leveransen slarvats bort och nu har man inte "hört" något mer. Blir till att lägga en ny order.

Mina grannar har sedan min inflytt, flytt byggnaden. De skyller på att de fått barn. Jag kanske ser ut som en pedofil.

I veckan fick jag en lapp i brevlådan där det stod att någon kastat ägg på Birgittas rutor. Någon hade även kastat apelsinskal på hennes balkong. Vem fan är Birgitta!? Det kan ju vara så att någon snäll tonåring ville hjälpa till med bakningen hos Birgitta. Om man tar typ ägg, mjöl, vatten och deg (?) och sedan river ner apelsinskal, får man en jättegod apelsinkaka. Jag ska säga det till Birgitta. Då slipper hon vara rädd.

Själv väntar jag bara på att någon ska slänga bananskal mot mig och be mig åka hem till Schweiz. 

Över till något mycket mer seriöst, Prison Break. Det måste lätt vara den bästa serien. Igår dog dock Sarah. Men det kan ju inte vara for real!? Sorry om jag förstörde serien nu för Er som håller er till svenskt TV-tittande. Skön serie iaf, still going strong!

Nu ska jag jobba vidare, tydligen får jag inte betalt för att sitta och blogga.

Yours truly

/Marc