Kära bloggers,

Det är tisdag morgon och jag är helt främmande för konceptet sova. Det går bara inte. Mike meddelade att det brukar ta 7 dagar (!) för vissa att blir justerade till tidsskillnaden. Vad dumt.

I söndags traskade vi glatt runt på stan och jag fotade som aldrig förr. Det tar för lång tid att ladda upp bilder hit men, på Facebook har jag numera en gedigen samling. Chicago på söndagar, och folk måste ligga hemma och sova. Trafiken står still och i galleriorna är det inte direkt trångt. I över huvud taget så är Chicagos stadskärna inte särskilt välfylld. Tydligen är det ”staden med många städer”, och ingen tillfällig turist som jag, kan någonsin ana att det är USA:s tredje största stad. Jag såg till att shoppa halva Niketowns Jordansortiment och dagen var därmed gjord. På kvällen åt vi middag på Cheesecake Factory, vid Hancock building. Det var riktigt bra! Alla myter ni hört om amerikanska matvanor, är sanna. Portionerna är kraftigt överdimensionerade och man måste vrida tallriken för att komma åt all mat på ”andra sidan” liksom. Vidare så bör man beställa ”small” av allt som går att storleksbestämma. Tar du en ”large coke” sitter du där med en hink.

Måndag. Gameday! Vi börjar dagen med att återigen plåga våra 27-åriga fötter. Vi går runt i ett iskallt Chicago och knäpper lite kort, och allmänt suger in den amerikanska atmosfären. Vi letar ständigt efter nya, och lite mer ”urban-like” butiker men det mesta vi hittar är stora gallerior fyllda med märkeskläder vars designer jag aldrig hört talas om. Dagens höjdpunkt för mig blev Foot Locker. Som en neger på Antarktis, stapplar jag stelbent in. Good day sir, you look cold. Det är svårt att inte bli charmerad av amerikanernas (ytliga) vänlighet och vi spenderar lite mer än en timme inne på Footlocker (ingen överdrift). Deras Jordankollektion är överväldigande. Jag bränner halva reskassan och vi vandrar sedan vidare. Långt bort går vi denna gång. Vi letar oss ut till Sam´s  Liqour Store och handlar en fin flaska whiskey som vi ska ge till Mr. Wilhelm.

Mike ringer vid 3-tiden och biljetter till kvällens Bullsmatch ska finnas under mitt namn i biljettkassan. Vi tar taxi till USA:s största arena, United Center och det första man möts av är förstås The Michael Jordan Statue! Vi kommer in och det är full fart! I gången som går runt hela arenan och bakom/under läktarna finns mängder av snabbmatsrestauranger och pubar. Jonglörer står och visar sina cirkustricks och liveband spelar med 25 m. mellanrum. Det finns bord där man kan rita sina egna skyltar att ha under matchen, giftshops och hela tiden ser vi personer som går runt i Mc Donald´s kläder och med megafon försöker trigga igång publiken inför matchen.

Då jag och Anders kollat på en NBA match som sänts på TV hemma i Sverige, har vi många gånger sagt ”kolla på de där jävlarna som sitter där alldeles bakom bänken, vilka fan är det och hur har dom råd!?”

Nu var det helt plötsligt vi som var dessa jävlar. Mike hade fixat platser på 6:e raden och vi såg verkligen hur bra som helst (ut). I Arenan händer allt. T-shirtar skjuts långt upp på läktaren och glider smidigt ner med hjälp av egna små fallskärmar, jumbotronen visar legendariska Bullsögonblick, musiken pumpar, maskoten Benny the bull spexar och i mittengångarna går olika personer upp och ner och säljer öl, läsk, nötter etc. Det är mer än en match, det är ett evenemang för hela familjen.

Matchen då? Bulls gör en bra första halvlek men talangen hos Portland tar över i de två sista quartrarna. Med fem minuter kvar och ett underläge med 16 poäng för hemmalaget, börjar folk lämna sina platser och på osvenskt vis visa sitt missnöje genom att åka hem. Jag och Anders däremot ser ut som två småpojkar på julafton. Hela grejen med att se en NBA match och uppleva sporten man älskar på riktigt sätt, är egentligen obeskrivlig. Vi kollade lika mycket på matchen som vi kollade på allt annat. Anders ville gärna sitta närmare cheerleadertjejerna men jag förklarar bestämt att vi inte kan få allt, och att nu får han faktiskt ta och lugna ner sig.

Efter matchen träffar vi Mike som ska skjutsa hem oss till hotellet igen. Han tar oss ut genom bakvägen och vi kliver ut på parkeringen där spelarnas och coachernas bilar står, med motorn på, sedan ca. 40 minuter. Tydligen finns det en kille vid namn Sam, vars uppgift är att vrida igång samtliga bilar så dessa är varma.

Mike kör oss till hotellet, där vi sätter oss och tar några drinkar tillsammans. Då hotellpersonalen fått reda på att vi har en Bullscoach med oss, blir saker annorlunda. Vi får ”the first class treatment” med allt vad det innebär och ett löfte utges till Mike att ”the boys in room 2003” ska de minsann ta hand om väl. Hur som helst sitter vi och pratar om allt mellan himmel och jord och man lär sig väldigt mycket, på kort tid. Nästa match är på torsdag, mot Cleveland och i och med Lebron James borde det bli utsålt!

Idag tisdag, ska vi ha en nördig turistdag och köra sightseeing. Vi ska åka upp i The Hancook Building, besöka Navy Pier samt planetariet med IMAX-salongen. Jag hör av mig!

//the boy in two-doubleoh!-three