Tidig uppstigning i Chicago! Vi hade i och för sig ställt klockan på halv 7 men, klev inte upp förrän kl. 8 nånting. Detta beteende innebär ett visst risktagande då man ska iväg och ta ett flygplan till New York. Vi tar hissen ner i lobbyn och jag betalar motvilligt min interneträkning på $60 (!). Flygplatsen nästa, och ett risigt tåg tar oss dit genom de ännu mer risiga bostadsområdena. Framme på O´hare International Airport så visar det sig vara fullständigt omöjligt att förstå vart vi ska, med vilka vi ska, och vem som kan besvara de två första frågorna. Vi åker tåg runt hela flygplatsen och har till slut besökt alla terminaler. Riktigt orutinerat och nu när jag tänker på det, statussänkande att publicera på bloggen.

Väl ombord på vad vi tror ska vara rätt flygplan, så är det förstås trasigt. Tydligen har det lossnat en list i mittengången som kan vara av fara. Flygpersonalen kan nämligen lätt fasta med sina skor under denna list och sedan ramla samt landa på näsan. Det krävs att 2 flygplanstekniker kommer ombord och tejpar fast tejp över listen. Cirka en timme efter schemat lyfter vi, och detta är aningen oroväckande eftersom vi har en anslutning i New York att hinna med. Anders är så leds nu att han påstår sig hata hela USA. 

När vi landar på New Ark börjar vi genast tränga oss fram och ut ur planet. Jag påpekar påstridigt, högljutt och ständigt att jag är en ”international traveler”. Detta fungerar oväntat bra. Jag hatar verkligen att stressa och är inte särskilt duktig på det heller. Det är ju så fruktansvärt arbetsamt. Vi blir tvungna att springa genom flygplatsen och vi bildar även som en ”svenskgrupp” på ca. 7 personer som i största allmänhet kutar runt i asymmetriska cirklar och febrilt letar efter Gate 65B. Vid säkerhetskontrollen ropas våra namn upp i PA-systemet. Nu borde vi vara ombord på flygplanet tydligen. Jaha ja. Av med skorna, ut med laptop, ner med allt i de gråa charmiga plastlådorna o.s.v Efter ännu en smärtfri säkerhetskontroll kan vi slappna av lite. Nej, jag var inte terrorist den här gången heller…

Nu sitter jag på planet på väg till Stockholm, Arlanda. SAS är the shit och jag och Anders har tre säten vardera. Inte för att vi bett om detta men ändå. Tre platser innebär i alla fall tre TV-skärmar. Jag ska se på Collateral, samtidigt som jag bloggar, och på de andra två skärmarna har jag läskig flyginformation samt en utav kamerabilderna. Tre säten innebär också möjlighet till att fälla upp armstöden och använda utrymmet som säng. Snacka om rätt, ”så jevla rett asså” som man uttalar det i Stockholm.

Läser du det här har vi landat på måndag morgon i Stockholm, och allt har gått bra. Jag hoppas att ni saknat mig och att reseberättelsen varit i en klass ej tidigare skådad. Hur som helst har jag saknat er alla och snart ses vi igen! Ha det så bra nu.

 //The Marc