Fredagen börjar med frukost på Corner Bakery. Detta är numera standard. Det är lite dyrt men i sann diner-anda så kan man få exakt vad man vill, hur man vill. Mätta och belåtna vandrar vi till Hancock Observatory. Idén är att åka upp till 94:e våningen och sedan spana ut över den vindiga staden! Jag är något hissrädd och den skakiga och 44 sekunder långa hissresan är något omtumlande. När vi sedan når vårt mål grips vi båda av en lättare höjdrädsla. Efter 7 sekunder har vi samlat oss och börjar nu gå lös med kameran. Utsikten är magnifik och att se ut över skyskraporna är en ovanlig känsla! För första gången i Chicago slipper jag känna mig så liten. Sightseeing är nu helt avbockad på listan!

Efter att ha rasat ner genom hisschaktet går vi till några gallerior, Foot Locker och NikeTown. Vi gör som en sista runda för att försäkra oss om att vi inte missat något. Självklart handlar jag och har nu faktiska problem att få plats i resväskan med allting jag köpt. Vilket klassiskt I-landsproblem. Det är så synd om mig. Vi hinner även reka ett bowlingställe dit vi tänkte softa av imorgon. Sedan går vi hem till hotellet för en kort vila innan NHL-äventyret.

Middag på Big Bowl, igen (fantasin är på topp). En kompetent samt farttokig chaufför kör oss sedan till United Center. Vi hämtar ut våra hockeybiljetter och konstaterar direkt att platserna inte är på någon sektion, eller rad!? Vi frågar oss fram och det är hissen till 8:e våningen som gäller. Vi tar för givet att vi kommer att få sitta i takbalken och se matchen, vilket i och för sig skulle visa sig vara relativt korrekt. Dock fick vi en egen loge att sitta! Lyxigt värre med skinnsäten, fantastisk utsikt, egen kyl, TV-apparater och trevliga ”logkypare”. Hade det varit basket hade man sett ganska dåligt men nu såg man som en hök. Livet är som bäst och med excellent fotutrymme och med våra bortskämda baksidor på skinnsätena, lutar vi oss tillbaka och väntar på nedsläpp.

Presentationen av hemmalaget är den bästa jag någonsin sett. Det är pampig ”The Rock” musik, vackra videoklipp på jumbotronen, och laserljusteknik samt bilder som projiceras ner på isen. Allt detta plus 22.634 jublande åskådare, gör det hela till mer än bara en lagintroduktion. För en turist blir det istället en upplevelse för livet. För att inte tala om nationalsången. Sångaren är någon typ av nationalkändis och operasångare som alla håller kär. Alla står förstås upp men, klappar även händerna konstant i glädje över att just denna man sjunger nationalsången. På jumbotronen mixas bilder inifrån arenan med bilder på den amerikanska flaggan. Varje gång den sistnämnda visas blir jublet i United Center verkligen öronbedövande. Ljudnivån stiger så kraftigt att jag får gåshud. Anders försöker säga något men, jag hör verkligen inte! Dessa amerikaner älskar verkligen sitt land. 

Matchen då? Jag är egentligen inget fan av hockey. Har svårt att se poängen i det hela och gillar inte det faktum att det verkar vara för lite taktik. Men denna kväll är det riktigt kul och man blir medryckt av allas intresse för vad som händer på isen. Det bästa ögonblicket var förstås då två tappra iskrigare väljer att kasta sina handskar och puckla på varandra ett tag. Matchen går till förlängning med 2-2 efter full tid. New York Rangers vinner relativt snabbt på sudden death, samt i powerplay och så var det slut på det roliga. Nöjda ändå tar vi en taxi till 7Eleven, handlar lite skit, och nu sitter vi på hotellrummet och kollar på Lakers – Orlando. Resan börjar lida mot sitt slut men det ska nog bli skönt att komma hem ändå. Imorgon blir det bowling och biljard, lite smygshopping, Bulls – San Antonio Spurs och en barrunda med Mike.

God natt från Chicago!

//Marcy