Fredag! Jag har lagt fram pilgrimsmusslorna på tining och storstädat lägenheten. Nu är det helg. Igen. Helgerna kommer allt fortare, och så är det när man ligger på topp! Det där är mer en intalan än i verkligheten förankrat. Men det är ju kul att vara fyndig.

Igår såg mina bruna armar ut som kokt fullkornsspagetti. Mia och jag lyfte massvis med skrot. Säkert hela gymmet. Minst. Då Mia fick svårartade krampkänningar och då vi (mot våran seriösa träningsinställning) skrattat hejdlöst i 13 minuter åt att Mias kompis köpt en säng för 75.000, så slutade vi träna och åkte därifrån. Mias bil vägrade lämna parkeringen. I protest hade bilen bestämt sig för att fastna i den snödriva och ishav som Mia valt att parkera den i/på. I ett desperat försök att komma i trafik gasade vi (utan att röra oss mer än 2 cm.) i ca 7 minuter tills det luktade bränt gummi och vi blivit gasförgiftade. Som den atlet jag är, rusade jag ut (och bad en annan kille om hjälp) och började skjuta på fanskapet. Att skjuta på en bil då man nyss tränat är icke att rekommendera, så nu har du lärt dig det också.

Vi åkte till Sporthallen och såg Black Saints vinna mot Kramfors med 3 poäng. Hade Sundsvall förlorat hade jag förmodligen fått ett mentalt sammanbrott och blivit fullständigt sjövild. Detta på grund av allt förbannat slarv i sekretariatet. Nu när jag tänker på det så kunde Kramfors lika gärna vunnit, om allt sköttes rätt. Ingenting fungerade. 24-sekundersklockan både gick och stod still då den skulle göra motsatsen. Likaså matchklockan, och lagfoulskast var det ingen som orkade komma ihåg eller bry sig om. Sådant är så typiskt mig att hänga upp mig på. Jag anser dock att är man och ser en basketmatch, ska man kunna se på matchen och kunna räkna med att tekniken runtomkring fungerar perfekt. Exakt och perfekt. Men det är bara att gratulera Saints till en vinst. Att slå Kramfors kan aldrig kännas fel? Nu blir det väl läsarstorm igen…

Ikväll ska jag tillaga pilgrimsmusslor. Jo, jag var faktiskt seriös. Till varmrätt sitter jag dock och klurar ännu på vad jag ska hitta på. Det känns ju som att det tyvärr bara kan gå downhill efter musslorna. Jag är ganska besatt av mat. Det är sjukt gott med mat och även vetenskapligt bevisat att utan mat så riskerar man att dö ut och bli ickeexistentiell. Efter gourmetmiddagen ska vi tydligen se filmen ”Haven” (engelsk uttal). Det blir nog bra, det är verkligen inte varje dag som jag ser en film jag inte sett förut. En annan viktig sak att notera är att TV-programmet ”Hjälp!” börjar ikväll. Förhoppningsvis kommer både Carro och Anders förbi oss också. Då blir det kvadrupelroligt.

Imorgon lördag ska vi se en basketmatch, vilken det nu var minns jag inte eftersom jag börjar bli så gammal och gaggig. På kvällen ska jag på ”Gamla som Sjögatan”. Detta är egentligen 3 vänner som fyller år i samma veva, gått ihop och abbonerat Skeppsbrokällaren för en dundrandes 74-årsfest! Buffé, DJ Mange Myt, Shotrace och skandalöst billiga priser i baren. Det funkar nog.

På söndag (förutom ännu en basketmatch) ska jag göra något så otraditionellt som att gå på skotercrosstävling. Hur det går lär väl måndagsbloggen förtälja.

Ha en skön helg nu ungar

//Marc

Med stormsteg nalkas helgen! Vad spännande. Veckan har gått jättefort och torsdag känns mer som två dagar bort, än som idag. Idag har jag en outhärdlig smärta i ljumskarna. Det är därför att jag fått för mig att det här med träning på något vis ska gynna mig. Man tränar förstås för att se bra ut naken. Någon annan anledning till frivillig fysisk smärta kan jag inte komma på. Träningsvärk är i varje fall lika avskytt som välkommet. Det gör ont men samtidigt vet man att man fått något gjort på gymmet.

Igår kväll drog vi igenom flertalet avsnitt av Gossip Girl och jag har nu kommit till det stadiet då jag stirrar så hårt på serien att jag förblir okontaktbar tills det att eftertexterna börjar rulla. Man har då 2,3 sekunder på sig att försöka få min uppmärksamhet, innan jag hunnit sätta igång nästa avsnitt och försvinner in i dimman igen.

Idag är det en relativt stillsam dag på jobbet. Mia kommer kl 4 och vi tänkte sätta oss i fikarummet och äta lite sushi. Direkt efter jobbet jäktar vi iväg till EGO och armarna ska trimmas! Efter det ska jag till B-hallen och se Thess lag spela mot Kramfors. Vinner de inte idag, ja då jävlar så vinner…Ehm, Kramfors?

Häromdagen gick jag förövrigt igenom mina två beroenden, och vad de kostar mig årligen. Jag har ett svårt begär och är ständigt beroende av Extratuggummin av typen Eucalyptus samt läppbehandlingsstiftet Lypsyl. Jag har i alla fall lärt mig av TV-reklamen att Extratuggummin är väldigt bra. De stoppar alla hemska syreangrepp som sker på mina tänder. Om jag inte tror på det, så ska jag tydligen ”fråga min tandläkare”. Varför jag använder Lypsyl däremot, har jag ingen aning om. Men medan barnen svälter på Island, så sitter alltså jag och spenderar tusenlappar årligen för att alltid kunna stoppa syreangrepp i munhålan samt alltid ha välbalsamerade läppar. Moralpanik.

Trevligt avslut på veckan mina vänner!

//Marc

Mitten av arbetsveckan och jag sitter och latar mig i vanlig ordning. Benen värker något fruktansvärt från gårdagens benpass på Ego. Benen är på sätt och vis halva kroppen och det var en omskakande upplevelse att utsätta dessa två pelare för fysisk ansträngning. Mina knän höll faktiskt, fast idag går jag runt som om jag har skitit på mig. En främmande man på gatan rekommenderade någon typ av vuxenblöja, men jag är som vanligt väldigt skeptisk.

Helgen blev som förväntat lugn och fantastiskt bra. Mat, mys, filmer, promenad, basket och en smula bus. Men framförallt var det skönt att få sova ut! Jag är numera helt återställd till tidsformat svensson. Helgen började med att Dragons vann mot Uppsala, och detta efter att vi fått äta en riktigt god middag uppe i det s.k VIP-rummet. Maten var 10 ggr. (utan tvekan) bättre än den som serverades på Scottie Pippens eftermingel, och ja, det gäller väl att prioritera helt enkelt. Efter matchen blev vi ett gäng som åkte hem till mig och såg på ”Seven Pounds”. Denna film får bli veckans filmtips. 5 utav 5.

I lördags valde jag och Thessla att göra tre saker. Allt för att inte överrumpla oss själva eller drabbas av någon typ av överansträngning. Vi började först med att sova bort hela dagen. Ner med en Coffehousesallad och sedan hämtade vi Ramses och gick ett varv runt Sidsjön. Efter det fick vi besök av Anders och Carro, och vi såg på ”Reign over me”. Behöver man göra mer än så på en dag? Det är tveksamt.

Söndag och ännu en Orongofight att bevittna! Men det går tungt för drakjuniors. Serietrean Blackeberg var på besök i B-hallen och vore det inte för en dålig hemmastart, så hade detta kunnat bli en bra match. Minns inte vilka siffror som kunde noteras efter slutsignalen, men jag drar till med runt 20 pinnar upp för våra drakpojkar. På kvällen lagade vi en riktigt god middag och såg sedan på serien ”Gossip Girl”. Att just jag skulle fastna för denna serie är ytterst osannolikt men detta är nu ett faktum. Som klistrad sitter jag och reagerar upprört på intriger och otrohetsskandaler som sker i Manhattans ungdomselit. Suck.

I måndags köpte jag en Squeezebox Boom. En ytterst fiffig apparat som spelar upp musik som man laddat ner (lagligt eller så) från internet. Ställde in den i sovrummet och därifrån kommunicerar den trådlöst med min server och streamar mp3 från mitt välfyllda musikbibliotek. Jag har även hundratals internetradiokanaler att välja mellan. Min favoritkanal är ”NRJ R´n´B” i Beirut, Libanon, för att sätta rätt stämning på kvällen eller kanske för att vakna upp till något annat än ett skränande alarmljud, som sedan gör att man går runt och är stressad hela dagen. Köp!

Igår var det som bekant tisdag. Veckans bästa dag, då den är längst ifrån ännu en måndagsmorgon. Dagen innehöll ingen extraordinär händelse. Lite jobb, våldsam styrketräning och jag hade sedan ett telefonstyrelsemöte med MNBDF. Av okänd anledning blev jag mötet till ära, sekreterare. Det fungerade väldigt fint ända tills min telefon dog. I MNBDF sitter vi och diskuterar basketen i distriktet mellannorrland och vi försöker få saker att rulla på som de ska. Vilket det stundtals verkar vara fullständigt omöjligt att få till. Vi kämpar på…

Idag är det mellanlandning och vilodag. Efter jobbet ska jag tillverka en makalös tomatsås och koka lite kycklingfylld pasta. Vi tänkte skotta i oss detta medan vi plöjer oss igenom andra säsongen av Gossip Girl. Livet är hårt.

Ha det så fint!

 //Marcy

Gossip Girl, Squeezebox BOOM och Seven Pounds

Hej!

Nu är det trevlig helg igen. Jag har planer på att ta igen förlorad tid, i dubbel bemärkelse. Dels är jag kraftigt jetlagad (international businessman) och behöver sova, men dels har jag ju varit utan Thess ett tag nu. Det blir med andra ord en lugn helg.

Återkomstveckan och tisdagen började efter en halv dags jobbande, med basket. Då jag nyligen varit och sett Bulls spela inför 22 000 åskådare, hade det varit lätt att bli den här kaxiga typen som konstant repeterar ”ja men jag har faktiskt varit i USA, och däääär” o.s.v Dock är jag som bekant extremt ödmjuk men faktum är att jag har saknat vår lilla drakby och vårt basketlag. Även fast DJ-killen spinner igång Roxette (!) inför knappa 1 500 stycken som valt att gå till Sporthallen, så är det alltid något speciellt att se mitt lag spela. Utklassningen var dessutom ett faktum i tisdags, då vi tuggade sönder Plannja till småbitar, med runt 30 pinnar. Valuta för pengarna.

Onsdag, och vi gick och såg Thess lag spela, och förlora. I onödan. Igen. Torsdag, och kroppen verkar börja komma ikapp, så jag åkte och tränade. Efteråt lovade jag återigen och för 57:e tusende gången att sluta träna, eftersom det är så jobbigt. Då man tränar får man ont överallt till skillnad från att t.ex sitta i soffan, äta chips och se på TV. Jag tränar med Mia och hon driver mina s.k muskler till vansinne. I och för sig är jag tämligen säker på att hennes kropp fullkomligt hatar mig också.

Idag är det fredag. Kyckling! Nej? Men basket. Uppsala gästar och det blir även avslutningen på det 70-års jubileum som Dragons haft i en vecka. Först är vi några få som bjuds på en fin middag (observera skillnaden mellan en fin middag och en finmiddag) i VIP-rummet. Det är väl tacos och en risifrutti kanske. Jag ska ta med en egen sked. Lagom till uppkast glider jag förstås ner till courtside, och spelar vi lika bra som sist blir det en trevlig kväll! Annars finns risken att jag blir lite småtjurig, så att respektive måste ägna en timme åt att tina upp mig. Efter matchen ska vi hur som helst hem och se Seven Pounds med Will Smith. Detta och hela helgen ser jag fram emot!

Jag får tillönska en behagsam helg. Ta hand om er!

http://www.rixfm.com/webbradio/frameset.php?type=audio&id=3529

//Marc

Tidig uppstigning i Chicago! Vi hade i och för sig ställt klockan på halv 7 men, klev inte upp förrän kl. 8 nånting. Detta beteende innebär ett visst risktagande då man ska iväg och ta ett flygplan till New York. Vi tar hissen ner i lobbyn och jag betalar motvilligt min interneträkning på $60 (!). Flygplatsen nästa, och ett risigt tåg tar oss dit genom de ännu mer risiga bostadsområdena. Framme på O´hare International Airport så visar det sig vara fullständigt omöjligt att förstå vart vi ska, med vilka vi ska, och vem som kan besvara de två första frågorna. Vi åker tåg runt hela flygplatsen och har till slut besökt alla terminaler. Riktigt orutinerat och nu när jag tänker på det, statussänkande att publicera på bloggen.

Väl ombord på vad vi tror ska vara rätt flygplan, så är det förstås trasigt. Tydligen har det lossnat en list i mittengången som kan vara av fara. Flygpersonalen kan nämligen lätt fasta med sina skor under denna list och sedan ramla samt landa på näsan. Det krävs att 2 flygplanstekniker kommer ombord och tejpar fast tejp över listen. Cirka en timme efter schemat lyfter vi, och detta är aningen oroväckande eftersom vi har en anslutning i New York att hinna med. Anders är så leds nu att han påstår sig hata hela USA. 

När vi landar på New Ark börjar vi genast tränga oss fram och ut ur planet. Jag påpekar påstridigt, högljutt och ständigt att jag är en ”international traveler”. Detta fungerar oväntat bra. Jag hatar verkligen att stressa och är inte särskilt duktig på det heller. Det är ju så fruktansvärt arbetsamt. Vi blir tvungna att springa genom flygplatsen och vi bildar även som en ”svenskgrupp” på ca. 7 personer som i största allmänhet kutar runt i asymmetriska cirklar och febrilt letar efter Gate 65B. Vid säkerhetskontrollen ropas våra namn upp i PA-systemet. Nu borde vi vara ombord på flygplanet tydligen. Jaha ja. Av med skorna, ut med laptop, ner med allt i de gråa charmiga plastlådorna o.s.v Efter ännu en smärtfri säkerhetskontroll kan vi slappna av lite. Nej, jag var inte terrorist den här gången heller…

Nu sitter jag på planet på väg till Stockholm, Arlanda. SAS är the shit och jag och Anders har tre säten vardera. Inte för att vi bett om detta men ändå. Tre platser innebär i alla fall tre TV-skärmar. Jag ska se på Collateral, samtidigt som jag bloggar, och på de andra två skärmarna har jag läskig flyginformation samt en utav kamerabilderna. Tre säten innebär också möjlighet till att fälla upp armstöden och använda utrymmet som säng. Snacka om rätt, ”så jevla rett asså” som man uttalar det i Stockholm.

Läser du det här har vi landat på måndag morgon i Stockholm, och allt har gått bra. Jag hoppas att ni saknat mig och att reseberättelsen varit i en klass ej tidigare skådad. Hur som helst har jag saknat er alla och snart ses vi igen! Ha det så bra nu.

 //The Marc

Sista dagen, softardagen! Idag är det lördag (ah woohoo! Eh ja) och vädret har lagom till vår hemfärd, blivit aningen mildare. Frukost på ni vet vart och även fotografering med vår skotthärdade servitör. Vi går sedan på ytterligare en shoppingrunda. Varför vet jag inte. Jag kompletterar min redan överfyllda shoppingväska med en bok samt lite Obamaprylar som min far kommer att ha glädje av.

Anders har under några dagars tid poängterat att vi måste till restaurangen Hooters. Varför vet jag inte här heller. Hooters har en enkel affärsidé. Medioker och typisk amerikansk skitmat men som däremot serveras av relativt lättklädda damer. Deras slogan är ”Come for the girls, stay for the wings!”. Fyllda av en underlig förväntan hoppar vi in i en taxi och ber chauffören att genast köra oss till närmaste Hooters. Han skrattar och gör som vi säger. Väl framme kan vi konstatera att i alla fall detta hak, ser för jävligt ut. Inredningen med ljust trä och dammig julgransbelysning överallt, är inget att hänga i julgranen. Likaså servitriserna. Anders hävdar direkt att den reklam som givit honom vissa intryck, har varit kraftigt missvisande. Vi diskuterar en ev. stämning för falsk marknadsföring medan vi väntar på maten. Utan stämning men några överfriterade räkor och en hamburgare senare, tar vi en taxi till bowlinghallen istället.

Lucky Strike är ett riktigt schysst ställe som bara ligger ett stenkast från vårt hotell (helt beroende på styrka, kastteknik samt tyngd på stenen…). Det finns runt 30 bowlingbanor, lika många biljardbord, barer, lounger, restaurang och oräkneliga TV-skärmar som visar sport. Det är riktigt fint där inne! Vi börjar med att rulla klot.  Anders lyckas på något vis vinna med 7 poäng och därför orkar jag inte skriva mer om det. Biljarden går desto bättre och är ju så mycket roligare att vi genast lovar varandra att göra detta oftare. När vi lekt klart sitter vi ner ett tag och tar det lugnt bara. Kvällen ska ju faktiskt bjuda på en rafflande basketmatch!

Middagsplaner. Iväg till Rush Street där det ska finnas mängder av restauranger.  Rush Street är ett fint område och vi börjar lite lätt med att dregla utanför Lamborghini Stores fönster. Jag förstår fortfarande inte vilka det är som går in och köper dessa bilar? Vi går runt i ”rush” och letar efter ett italienskt ställe som vi hört talas om. Efter 9 minuter har vi gått vilse. Till slut blir vi så nerkylda, stressade samt aningen leds, att vi bestämmer oss för att ta en taxi till United Center och förtära någon amerikansk snabb-gris-föda där istället.

På United Center är det som vanligt full fart. 22.100 har kommit för att se dagens match. Uppträdanden och annat i korridoren som vanligt. Ett gospelgäng som ”jamar” loss fångar vårt intresse särskilt. Till svängiga gospeltoner trycker vi ner varsin burgare och går sedan in och sätter oss på våra förstklassiga platser. San Antonio Spurs värmer upp framför näsan på oss, och det ska bli kul att se dem spela. Ett lag som verkligen spelar ett schysst lagspel och som har ett försvarsspel i världsklass. Gästerna rivstartar och kör över stackars Bulls. Men efter några time-outs är de ändå ikapp och i halvtid står det faktiskt lika.

Det är inte förrän i sista quartern som talangen hos gästerna tar över. Bulls får vika ner sig men det handlar om ca. 5 poäng upp då slutsignalen ljuder. Efter matchen använder vi våra ”pass” som vanligt och som tar oss in på sektion 121. Där sitter vi och väntar på Mike. Det är extra många som väntar idag. Det finns ett franskt gäng som förstås är där för Tony Parker. Qui qui blabla, och helt plötsligt kommer faktiskt ”TP” ut och han går upp på läktaren där vi sitter. Han står 2 meter ifrån mig och kramas och har sig med fans och vänner. Jag börjar plötsligt arbeta som paparazzifotograf och visst får jag några schyssta bilder på denna skickliga basketspelare.

Mike dyker även han upp och vi tar några bilder på mig, Anders och honom, ute på planen. Jag känner nu att vi maxat ut Chicago fullständigt. Med nöjda miner vandrar vi ut på baksidan. Mike och Anders har hamnat en bit före. Jag har halkat efter. Tim Duncan, som kommer valsande en bit bort, har fått mig distraherad samt aningen desorienterad. Något typ av magnetismliknande fenomen uppstår, och jag  dras åt Duncans håll. Självklart kliver jag fram och sträcker fram handen. Han tar den och den försvinner. Detta blev en avslutande milstolpe på denna resa. Ungefär som ett perfekt slut på en grym vistelse!

Imorgon kl. 7 tar vi tåget ut till flygplatsen. Hemfärd via New York vid lunchtid och förhoppningsvis landar jag på Arlanda på måndag morgon. Ett stort tack till Mike som har gjort mer än vad man kan begära och gjort resan till det grymmaste jag hittills gjort! Förutom då jag hickade i flera timmar förstås. Det var en vild dag.

Puss på pannan

//Marc

Fredagen börjar med frukost på Corner Bakery. Detta är numera standard. Det är lite dyrt men i sann diner-anda så kan man få exakt vad man vill, hur man vill. Mätta och belåtna vandrar vi till Hancock Observatory. Idén är att åka upp till 94:e våningen och sedan spana ut över den vindiga staden! Jag är något hissrädd och den skakiga och 44 sekunder långa hissresan är något omtumlande. När vi sedan når vårt mål grips vi båda av en lättare höjdrädsla. Efter 7 sekunder har vi samlat oss och börjar nu gå lös med kameran. Utsikten är magnifik och att se ut över skyskraporna är en ovanlig känsla! För första gången i Chicago slipper jag känna mig så liten. Sightseeing är nu helt avbockad på listan!

Efter att ha rasat ner genom hisschaktet går vi till några gallerior, Foot Locker och NikeTown. Vi gör som en sista runda för att försäkra oss om att vi inte missat något. Självklart handlar jag och har nu faktiska problem att få plats i resväskan med allting jag köpt. Vilket klassiskt I-landsproblem. Det är så synd om mig. Vi hinner även reka ett bowlingställe dit vi tänkte softa av imorgon. Sedan går vi hem till hotellet för en kort vila innan NHL-äventyret.

Middag på Big Bowl, igen (fantasin är på topp). En kompetent samt farttokig chaufför kör oss sedan till United Center. Vi hämtar ut våra hockeybiljetter och konstaterar direkt att platserna inte är på någon sektion, eller rad!? Vi frågar oss fram och det är hissen till 8:e våningen som gäller. Vi tar för givet att vi kommer att få sitta i takbalken och se matchen, vilket i och för sig skulle visa sig vara relativt korrekt. Dock fick vi en egen loge att sitta! Lyxigt värre med skinnsäten, fantastisk utsikt, egen kyl, TV-apparater och trevliga ”logkypare”. Hade det varit basket hade man sett ganska dåligt men nu såg man som en hök. Livet är som bäst och med excellent fotutrymme och med våra bortskämda baksidor på skinnsätena, lutar vi oss tillbaka och väntar på nedsläpp.

Presentationen av hemmalaget är den bästa jag någonsin sett. Det är pampig ”The Rock” musik, vackra videoklipp på jumbotronen, och laserljusteknik samt bilder som projiceras ner på isen. Allt detta plus 22.634 jublande åskådare, gör det hela till mer än bara en lagintroduktion. För en turist blir det istället en upplevelse för livet. För att inte tala om nationalsången. Sångaren är någon typ av nationalkändis och operasångare som alla håller kär. Alla står förstås upp men, klappar även händerna konstant i glädje över att just denna man sjunger nationalsången. På jumbotronen mixas bilder inifrån arenan med bilder på den amerikanska flaggan. Varje gång den sistnämnda visas blir jublet i United Center verkligen öronbedövande. Ljudnivån stiger så kraftigt att jag får gåshud. Anders försöker säga något men, jag hör verkligen inte! Dessa amerikaner älskar verkligen sitt land. 

Matchen då? Jag är egentligen inget fan av hockey. Har svårt att se poängen i det hela och gillar inte det faktum att det verkar vara för lite taktik. Men denna kväll är det riktigt kul och man blir medryckt av allas intresse för vad som händer på isen. Det bästa ögonblicket var förstås då två tappra iskrigare väljer att kasta sina handskar och puckla på varandra ett tag. Matchen går till förlängning med 2-2 efter full tid. New York Rangers vinner relativt snabbt på sudden death, samt i powerplay och så var det slut på det roliga. Nöjda ändå tar vi en taxi till 7Eleven, handlar lite skit, och nu sitter vi på hotellrummet och kollar på Lakers – Orlando. Resan börjar lida mot sitt slut men det ska nog bli skönt att komma hem ändå. Imorgon blir det bowling och biljard, lite smygshopping, Bulls – San Antonio Spurs och en barrunda med Mike.

God natt från Chicago!

//Marcy

Torsdag! Uppstigning och promenad i -23 (!) till Corner Bakery. Vår skottskadade och supertrevliga kypare hälsar oss glatt välkomna till ännu en ”frukost”. Han frågar hur gallerian varit och vi förklarar att det är först idag som vi ska ta oss an denna utmaning. Efter att ha stoppat i oss diverse nyttigheter tar vi oss till närmaste tunnelbanestation. Snacka om att verkligen kliva ner under marken och ner i skiten. Det ser för jävligt ut och jag grips genast av en rädsla som skakar om hela kroppen! Allting är risigt, skitigt och kusligt.

Vi åker några stationer, till China Town, och tar sedan en buss västerut genom de mest spartanska områden jag hittills skådat. Både jag och Anders tänker ”Vafan håller vi på med? Och vart fan är vi!?”. Efter 20 min. på västvärldens segaste buss kommer vi ändå fram till ett riktigt fint och trevligt ställe.

North Riverside Park Mall skyltas det vilt med. Golv i blankt ljust stengolv, foodcourt, stora växter och små fontäner och fina bänkar. Det ser med andra ord ut precis som på high school filmerna. Butikerna då? Jo, jag får genast ytterligare och allvarliga problem med min reskassa. Jag har nu våldsamt övertrasserat denna ett flertal gånger och ger nu upp drömmen att bli ekonomiskt intelligent. House of hoops är en drömbutik, och finns bara här, samt i New York och Los Angeles. Mängder av Jordanprylar. Från vägg till vägg och från golv till tak. Hjälp mig då!? Någon. Shop til´ you drop är ledordet och vi spenderar både mina pengar, samt hela dagen här ute.

På vägen hem är rånrisken överhängande och vi beställer därför en taxi. Vi får åka med en riktig idiot. Ni vet sådana som vill ha koll på läget, gör sken om att ha koll på läget och verkar smarta, men som i själva verket inte vet något annat än hur man kör en taxibil. Mannen bakom ratten pratar oavbrutet om politik, rasfrågor i USA och historiska händelser som tog den svarta mannen från slavskeppet till vita huset. Han grips stundtals av en enorm entusiasm, som bör anses som trafikfarlig. Självklart är det trafikstopp också. Jag har aldrig känt en sådan längtan efter att tappa hörseln, som just då. Till hotellet tar han oss ändå, och efter att ha vägrat ”dricksa” hoppar vi ut, fyllda av lättnad.

Ingen tid att vila. Gamenight är det! Cleveland kommer på besök, med Lebron James i spetsen. Efter tips från Lars-ove äter vi en utsökt middag på Big Bowl och hoppar sedan in i en taxi. Vi valde fel taxi. Igen. Denna gång är det en chaufför som inte vet vart arenan ligger. Jag orkar bara inte, utan förklarar att det där är hans jobb. Han ringer sin kompis som ger honom en vägbeskrivning, som visar sig vara helt fel. Han tar helt fel väg och det slutar med att vi missar de första 7 minuterna av matchen. Värre saker har hänt och då vi väl kommit till rätta på rad 4 (!) är allting magiskt.

Förenta staternas största arena är närmare fullsatt med för kvällen, 21.297 stycken åskådare. Alla jublar då Lebron missar ett avslut eller blir noterad för en foul. Då Bulls sänker sina treor eller dunkar i poäng så lyfter taket. Allting känns sådär overkligt igen. Två grabbhalvor från Sundsvall sitter i United Center och har spelarna några meter ifrån sig!? Vart är världen på väg? Det slår mig att det bästa är att samtliga besökare är likasinnade. Till skillnad från att sitta i Sporthallen, Sundsvall (även känd som kyrksalen) så visar folk sina känslor och alla älskar sporten och det som händer på golvet. Alla pratar med alla. Alla hejar på sitt lag med alla och alla är där för samma sak; Basket, basket, basket!

Matchen är jämn hela vägen till slutet. Det står lika med bara några sekunder kvar. Cleveland har bollen och anfallet konstrueras. Alla i publiken står upp på sina platser och skriker, klappar, stampar och viftar. Man kan ta på energin. Ska Cleveland sno segern? LeBron James får bollen, hittar läget och tar det sista skottet. Det blir tyst och arenan slutar andas. Bollen går mot korgen som i slowmotion. Slutsignalen går och vi spänner hela kroppen. Skottet ser kort ut. Bollen tar i ringen men studsar ut! Övertid.

Ingen vill sitta ner. Strax över 21.000 personer gör allt för att hjälpa sina tjurar ta hem sin andra raka seger. Benny The Bull dansar, skjuter upp T-shirts och dansare och akrobater gör allt för att underhålla. Stora skyltar bärs omkring och säger åt oss att föra oväsen. I övertiden tar Bulls över totalt. Man sätter tre-poängare i tid och minut och stämningen är på topp. Då Chicagosonen Derrick Rose sätter det avgörande skottet och man ser hur bortalaget kastar in handduken, ja, då är hallen i extas.

Nöjda med kvällen väntar vi på Mike. Han kör oss in till stan och runt på Rush Street. Där visar han bl.a Lamborghinibutiken, samt mängder av bra restauranger och pubar som han tycker att vi ska testa. Han kör oss sedan till hotellet och där sitter vi nu, i vårat rum. Anders ligger förstås och sover med fjärrkontrollen i näven, snarkandes i vanlig ordning. Och jag? Jodå, jag bloggar av mig efter en skitrolig dag och kväll!

Imorgon ska vi ta tag i detta med Hancock Building och åka upp och se utsikten från 94:e våningen. Det blir nog lite shopping (för hur ska jag kunna låta bli?), en schysst restaurang, och sedan ska vi faktiskt gå på en NHL-match.Mike har fixat biljetter till morgondagens fight! Chicago Blackhawks tar emot Rangers. Ny och kanske lite varmare dag imorgon, så sköt om er så länge och snart så ses vi igen!

Bilder på ansiktsboken, natti natti

//Marc