I tisdags var det dags för att se några av de fina sevärdheter som Chicago har att erbjuda. Vi begav oss ut till Navy Pier. Vid kustremsan belägen och med butiker, restauranger, IMAX-bio, båtturer, museum och nöjesfält så är detta ett perfekt första-dejten-ställe. Fast när klockan är 10 på förmiddagen, och det är svinigt kallt, så är detta ett perfekt ställe att gå runt som två blåbär på.

-Is everything open ma´am? Frågar jag en liten dam.

-Oh yes!

-Hm, but where is everyone?

-No people now honey…Too early.

Jaha ja.  Vi vandrar runt bland alla stängda glassbarer, och nöjesfältet ger inte mycket nöje nu på vintern förstås. Väl inne i faciliteterna, finner vi dels ett polishistoriskt minimuseum, och även ett glasmuseum. Vi tror först att det är en skämt men det visar sig finnas mängder med fina glasväggar. Det är färgglada glaskreationer som man normalt ser i de flesta kyrkor.  De butiker som finns är ointressanta souvenirbutiker, och vi nobbar även IMAX-bion då den har knasiga visningstider. Något besvikna tar vi en taxi till Shedd Aqaurium istället.

På Shedd Aquarium finns mängder av fiskar, ormar, ödlor och spindlar.  Jag försöker genast att provocera en haj men misslyckas grovt. Höjdpunkten med detta besök var ändå att gå på deras något ovanliga biograf. Det visas en dokumentär om djurliv, i 4D, och vi har jättelustiga glasögon på. Men inte nog med det. Stolarna vibrerar, vatten sprutas över en medan man t.ex ser valar plaska runt. Genom tryckluft vid fötterna får man känslan av att råttorna på bioduken springer runt kring ens fötter. Då ormarna sticker petas man obehagligt i ryggen av en liten stav som är inbyggd i stolen och det finns även ett fläktsystem i hela salongen som ger känslan av att vara ute.

Från Shedd tar vi en promenad in till stan. Jag bara råkar trampa in på Foot Locker igen. Efter att ha fyllt på min Jordankollektion och övertrasserat reskassan totalt, så äter vi lunch på Macy´s. Vi vandrar sedan runt i butiker i några timmar. Våran sightseeingdag blev 80% shopping, och 20% sevärdheter. Men ärligt talat, hur kul är sightseeing?

Onsdag, och det är oförskämt kallt. Vi har ingen aning om vad vi ska göra med dagen!? Vi äter frukost på Corner Bakery, vilket har blivit en favorit. Vi frågar vår kypare om vart vi egentligen kan handla riktigt schyssta kläder. Han berättar entusiastiskt att vi förstås måste åka ut till en ”mall” i en förort, för här i stan är det så dyrt. Han ger oss färdbeskrivning, men varnar oss bestämt från att åka för långt söderut. Det vill säga, åka helt fel. Gör vi det, så skulle vi komma till hans ”hem”. Där blir vi garanterat rånade. Han visar även sina skottskador i höger ben. Han hade blivit skjuten 3 ggr och ansåg att det vore ytterst olyckligt om så trevliga pojkar som oss råkade ut för samma sak. Jag instämmer fullständigt, ger honom 5 dollar som tack för hjälpen och med ny respekt för lugna och fina Sundsvall, går vi tillbaka till hotellet.

Trots vägbeskrivning som verkar felfri, törs vi inte riktigt åka till detta köpcentra, utan väljer att skjuta upp detta äventyr tills imorgon. Istället ger vi vika för det kalla vädret och går på bio. Vi ser Yes Man med Jim Carrey. En riktigt rolig film, som alla fyra i salongen skrattar högljutt åt. Efter bion går vi till ESPN Zone och äter en klassisk amerikansk hamburgare och ser Bulls bortamatch mot Toronto. ESPN Zone är vuxendagis så att det bara sjunger om det. TV-skärmar exakt överallt som sänder sport, sport och sport. Digitala remsor rullar ständigt med sportresultat. Det finns barer, mängder av spelautomater och maskiner, flipperspel etc. etc. http://www.espnzone.com/chicago/gallery säger allt. Bulls vinner och vi stapplar nu hemåt genom kölden.

Ett stopp på Burrito Beach för lite chips och guacemole, och nu sitter vi och myser framför Lakers – San Antonio som visas på TV. Imorgon blir det alltså resa till förorten, samt en riktigt grym match i United Center! Skottväst på och sov så gott.

Over and out!

//Marc

Kära bloggers,

Det är tisdag morgon och jag är helt främmande för konceptet sova. Det går bara inte. Mike meddelade att det brukar ta 7 dagar (!) för vissa att blir justerade till tidsskillnaden. Vad dumt.

I söndags traskade vi glatt runt på stan och jag fotade som aldrig förr. Det tar för lång tid att ladda upp bilder hit men, på Facebook har jag numera en gedigen samling. Chicago på söndagar, och folk måste ligga hemma och sova. Trafiken står still och i galleriorna är det inte direkt trångt. I över huvud taget så är Chicagos stadskärna inte särskilt välfylld. Tydligen är det ”staden med många städer”, och ingen tillfällig turist som jag, kan någonsin ana att det är USA:s tredje största stad. Jag såg till att shoppa halva Niketowns Jordansortiment och dagen var därmed gjord. På kvällen åt vi middag på Cheesecake Factory, vid Hancock building. Det var riktigt bra! Alla myter ni hört om amerikanska matvanor, är sanna. Portionerna är kraftigt överdimensionerade och man måste vrida tallriken för att komma åt all mat på ”andra sidan” liksom. Vidare så bör man beställa ”small” av allt som går att storleksbestämma. Tar du en ”large coke” sitter du där med en hink.

Måndag. Gameday! Vi börjar dagen med att återigen plåga våra 27-åriga fötter. Vi går runt i ett iskallt Chicago och knäpper lite kort, och allmänt suger in den amerikanska atmosfären. Vi letar ständigt efter nya, och lite mer ”urban-like” butiker men det mesta vi hittar är stora gallerior fyllda med märkeskläder vars designer jag aldrig hört talas om. Dagens höjdpunkt för mig blev Foot Locker. Som en neger på Antarktis, stapplar jag stelbent in. Good day sir, you look cold. Det är svårt att inte bli charmerad av amerikanernas (ytliga) vänlighet och vi spenderar lite mer än en timme inne på Footlocker (ingen överdrift). Deras Jordankollektion är överväldigande. Jag bränner halva reskassan och vi vandrar sedan vidare. Långt bort går vi denna gång. Vi letar oss ut till Sam´s  Liqour Store och handlar en fin flaska whiskey som vi ska ge till Mr. Wilhelm.

Mike ringer vid 3-tiden och biljetter till kvällens Bullsmatch ska finnas under mitt namn i biljettkassan. Vi tar taxi till USA:s största arena, United Center och det första man möts av är förstås The Michael Jordan Statue! Vi kommer in och det är full fart! I gången som går runt hela arenan och bakom/under läktarna finns mängder av snabbmatsrestauranger och pubar. Jonglörer står och visar sina cirkustricks och liveband spelar med 25 m. mellanrum. Det finns bord där man kan rita sina egna skyltar att ha under matchen, giftshops och hela tiden ser vi personer som går runt i Mc Donald´s kläder och med megafon försöker trigga igång publiken inför matchen.

Då jag och Anders kollat på en NBA match som sänts på TV hemma i Sverige, har vi många gånger sagt ”kolla på de där jävlarna som sitter där alldeles bakom bänken, vilka fan är det och hur har dom råd!?”

Nu var det helt plötsligt vi som var dessa jävlar. Mike hade fixat platser på 6:e raden och vi såg verkligen hur bra som helst (ut). I Arenan händer allt. T-shirtar skjuts långt upp på läktaren och glider smidigt ner med hjälp av egna små fallskärmar, jumbotronen visar legendariska Bullsögonblick, musiken pumpar, maskoten Benny the bull spexar och i mittengångarna går olika personer upp och ner och säljer öl, läsk, nötter etc. Det är mer än en match, det är ett evenemang för hela familjen.

Matchen då? Bulls gör en bra första halvlek men talangen hos Portland tar över i de två sista quartrarna. Med fem minuter kvar och ett underläge med 16 poäng för hemmalaget, börjar folk lämna sina platser och på osvenskt vis visa sitt missnöje genom att åka hem. Jag och Anders däremot ser ut som två småpojkar på julafton. Hela grejen med att se en NBA match och uppleva sporten man älskar på riktigt sätt, är egentligen obeskrivlig. Vi kollade lika mycket på matchen som vi kollade på allt annat. Anders ville gärna sitta närmare cheerleadertjejerna men jag förklarar bestämt att vi inte kan få allt, och att nu får han faktiskt ta och lugna ner sig.

Efter matchen träffar vi Mike som ska skjutsa hem oss till hotellet igen. Han tar oss ut genom bakvägen och vi kliver ut på parkeringen där spelarnas och coachernas bilar står, med motorn på, sedan ca. 40 minuter. Tydligen finns det en kille vid namn Sam, vars uppgift är att vrida igång samtliga bilar så dessa är varma.

Mike kör oss till hotellet, där vi sätter oss och tar några drinkar tillsammans. Då hotellpersonalen fått reda på att vi har en Bullscoach med oss, blir saker annorlunda. Vi får ”the first class treatment” med allt vad det innebär och ett löfte utges till Mike att ”the boys in room 2003” ska de minsann ta hand om väl. Hur som helst sitter vi och pratar om allt mellan himmel och jord och man lär sig väldigt mycket, på kort tid. Nästa match är på torsdag, mot Cleveland och i och med Lebron James borde det bli utsålt!

Idag tisdag, ska vi ha en nördig turistdag och köra sightseeing. Vi ska åka upp i The Hancook Building, besöka Navy Pier samt planetariet med IMAX-salongen. Jag hör av mig!

//the boy in two-doubleoh!-three

9 timmar på ett plan och sedan får vi äntligen andas amerikansk luft. Mycket intryck blir det på en gång. Alla är så trevliga och allting är så stort. Vi tar ett pendeltåg in till stan och jag får sitta bredvid två ghettoladies. De pratar på och använder meningar som ”Yeah, you better tell that bitchass to get his act together and get that money yeah”. Jag får genast känslan av att jag befinner mig i en filminspelning. Vi rullar igenom en hel del bostadsområden också, som ser mer eller mindre förfallna och övergivna ut.

Men helt plötsligt är vi inne i pulsen! Trafik, vinande sirener, skyskrapor och stora upplysta skyltar överallt. I ett snöigt Chicago tar vi en taxi till The Doubletree Hotel. På våning 20 och med en fantastisk utsikt, bor vi som kungar. Jag slår på TVn och ett nyhetsankare berättar genast att fem ungdomar blivit ihjälskjutna i Chicago i en så kallad drive-by. Välkommen till The windy city.

Anders somnar omedelbart, medan jag sätter mig och chattar med min Thess i någon timme. Vid åttatiden (kroppen tror dock att klockan är 2 på natten) rör vi oss några kvarter neråt. Dagens sista måltid blir på ett mysigt och halvseriöst pastahak. På promenaden tillbaka försöker jag ta så många bilder jag hann och kunde. Det kommer förstås fler bilder!

Mike ringde och hälsade oss välkomna till Chicago. Detta var väldigt uppskattat, då jag inte kunnat få tag i honom. Han bjöd in oss till kvällens match, Bulls – Oklahoma, men vi orkade faktiskt inte. Han sa dock att vi ska äta lunch tillsammans och ”catch up”, samt att han grejar så att vi får gå på veckans resterande tre basketmatcher plus en NHL-match! Det flyter på bra nu med andra ord.

Nu ligger vi och slötittar på Bullsmatchen, som förstås direktsänds på TV. Ögonlocken känns väldigt tunga, och snart har jag varit vaken i ett dygn. Detta är förmodligen inte hälsosamt. Vi hörs imorgon!

//Yours truly

Mina vänner!

Jag sitter i en extraordinär farkost och lite mer än 10.000 m. ovanför Atlanten. Med mig har jag  734 påsar jordnötter och vi färdas mot Amerikat i 866 km/h. Hittills har allting gått strålande. Lite otrevlig och magvändande turbulens är allt som jag hittills fått utlida. Anders sitter och sover. Sådär lagomt sexigt med munnen halvöppen och jag bad nyss flygvärdinnan att vänligen, men genast, torka bort det slem som nu börjat rinna ner längs hans haka.

Varje säte har varsin liten skärm där man kan välja mellan filmer, serier, spel och musik att se och lyssna på. Hittills har jag sett Eagle Eye, De misstänkta och Road to perdition. Nu rullar Everybody hates Chris. Man kan även välja att titta på kamerabilden från någon av de kameror som finns på planet. Antingen kan man välja att titta nedåt (på moln) eller framåt (på luft). Fantastiskt givande. Söv mig nu tack.

Vi har i alla fall kommit halvvägs och jag har förvånansvärt jättetråkigt. När du läser det här är jag förstås redan framme i Chicago, då internetuppkoppling inte finns på planet. Vi landar ca. 14.30 lokal tid och planen är att komma till rätta, och sedan ge oss ut i gangsterstaden för att förtära en riktigt härlig ”invigningsmiddag”. Vad nu det ska betyda!?

Då det var ca. 8 år sedan jag flög sist (jag hävdar miljöansvarstagande) var jag något orolig över att kanske ha utvecklat syndromet flygrädsla. Jag kan nu konstatera att så är inte fallet. Dock är jag som sagt flyguttråkad.

Back before you know it boo…

//Marc

Fredag bestod av en flummig arbetsdag. Inte mycket i huvudet annat än resan! Jag startade dagen på Midlanda med att montera samman ett presentationssystem som vi sålt dit ut. Detta uppdrag låter ganska seriöst men faktum är att jag åkte ut dit och skar i en bit pappkartong. Inget mer.

Några timmars mys, en pasta på playa och sedan började vi ratta mot Uppsala. Jag var kartläsare för kvällen. Det blev inte mycket sömn torsdag till fredag och jag fick nu kämpa febrilt med att hålla mig vaken bredvid Anders. Jag lyckades i 2,5 timmar och fick sova de sista 30 minuterna.

Framme hos Chris mysiga etta, där hon och Lotta satt och drack ”röviiiin”. Jag blev bäste vän med Lottas Cocker spaniel, och tillsammans såg vi till att förstöra hans lilla nalle. Någon timmes minglande senare och jag somnade som en rysk trästock. Anders FICK soffan och jag TOG sängen.

Lördag och vi åker mot Arlanda 06.56 Planet lyfter 10.20 Men naturligtvis informerar den överdimensionerade informationstavlan om att flighten är försenad till 12.45 Något annat vore ju för smidigt, och nu hänger vi på Arlanda i väntan på att Alfredos ska öppna. Väskorna incheckade och servicekupong mottagen! Nu är det bara att sitta…

Nästa från flyget!

Sköt om er

//Marc

Man ska aldrig säga aldrig. Helt plötsligt kommer det ett blogginlägg!? Nästan ett år sedan sist och nu tänkte jag damma av bloggen och använda den som en slags resedagbok.

Nyår med 9 gäster, middag, klagomål från grannen och hela kittet är avklarat, och 2008 är nu historia. Ett relativt ointressant år. På grund av lathet lyckades jag inte byta jobb. Jag hade en regnig semester som tvingade mig att renovera köket. Hans och Bitte gifte sig. Jag inledde en simkarriär och tog även en paus från coachandet.

I slutet av året träffade jag någon speciell och 2009 kommer förstås att bli så mycket bättre. Man ska i och för sig aldrig ha ett sämre år än det som nyss varit, för hur smart är det då?

Jag och min låtsassambo Anders ska under 8 dagar besöka de förenta staterna. Vi åker till Uppsala imorgon fredag och bor en natt hos Chris, och på lördag morgon flyger vi raskt över Atlanten!

Blåsiga Chicago är adressen och resan har 3 syften; se några schyssta basketmatcher, handla och ja, handla? Jag har satt en våldsamt generös budget, vilken jag vet kommer övertrasseras. Den ekonomiska krisen får läggas på hyllan, för nu orkar jag inte hålla tillbaka!

Resfeber vet jag inte ens vad det är men, förväntningarna är nu skyskrapshöga. Ibland så att jag börjar skaka lite lätt. I offentligheten brukar jag skylla på att jag fryser. Chi-town är USA:s tredje största stad och tempot verkar bra där borta. Dock verkar det förhållandevis farligt att vistas där. Man får t.ex räkna med att bli skjuten i bröstkorgen om man muckar gräl.

Mike Wilhelm är mannen i Chicago. Han bjöd in oss. ”Please come over, I want you guys to see my city”. Jaha ja, kör på det då, sa jag (Jaha yes, drive on that then). Mike är assisterande coach i Chicago Bulls och har lovat att fixa biljetter till minst 3 matcher. Dock är det ganska alarmerande att jag ej lyckats få tag i honom på sistone (?).

Spännande ska det bli. Att få se en NBA-match har funnits på önskelistan länge. Att få prova på USA:s nationalrätt fett med Coca-Cola, ska också bli jättekul. Vi ska även försöka hinna med några sevärdheter, som Hooters.

Puss och kram SL

//Marc